oktober 2009

Ni som har följt mig på facebook kanske har undrat vad sjutton vi håller på med. Och jag säger bara en sak:
Borås.
En underlig stad. För att inte säga bisarr.
Först när vi kom hit skulle vi rivstarta med ett besök på McDonald’s. Vi hamnar inte där så ofta, men ibland när vi är på resande fot.
De visade tv där. På stora bildskärmar. Vanligvis brukar det vara nyheter eller något annat neutralt. Men inte i Borås.
Här visar man Förlossningskliniken.
Jajamensa. Kvinnor som ligger och skrevar och skriker i parti och minut.
Jag tittar storögt på Gunnar.
Barnen frågar:
”Mamma, varför skriker hon?”
”För att hon har ont.”
”Varför har hon ont?”
”För att hon föder barn.”
”Mamma, gjorde det sådär ont när du födde oss också?”
”Nejdå inte alls, herregud Gunnar, be dem stänga av!”
”Mamma, vad är det där?”
”Det är en sugklocka.”
”Mamma, varför är bebisen alldeles röd?”
”Nyfödda bebisar är oftast kladdiga och röda.”
”Mamma, varför är hon alldeles naken på snippan?”
”GUNNAR GÖR NÅGOT!”

Tror ni de stängde av. Nix. Det gick inte ”för då var de tvungna att stänga av kassan och det går ju inte.”

* * *

Men det var bara början. Sedan skulle vi inkvarteras i ett nybyggt hus. Himla bra, sades det. Jag orkar inte ens dra hela historien, men det slutade med att vi sov första natten i ett stall. Med stora dånande byggfläktar vid sängarna på för att få upp värmen, trots detta var det bara plus 13 grader.
Hela familjen sov med ytterkläderna på. Huvor på huvudena för att hålla värmen. Trots detta frös vi. Lykke hostade hela natten och jag låg och försökte värma henne och grät.
Och då har jag inte ens nämnt musboet i sängarna. Eller mikrovågsugnen som Gud glömde eller leran som fanns överallt.
Men vi överlevde natten och tog in på hotell. (Sköna nätter. Kan varmt rekommenderas. Om någon mot förmodan ens kommer i närheten av helvetesnatt i Borås någon gång. Här finns både tvättstuga, kök och fyrbäddsrum.) Tack gode Gud hotell och värme och rena lakan. Säger jag bara.

* * *

För att toppa detta äventyr körde sedan en Boråsbuss rakt in i vår Volvo. Medan hela familjen satt i. Det lät som om ett jetplan körde rakt igenom bilen och jag tänkte ”Nej, det kan inte vara sant! Det kan bara inte vara sant!”
Men det var det. Hela fronten på förarsidan blev helt mosad. Föraren stannade inte ens. Där stod vi med en söndertrasad bil mitt i Borås och skakade. Vi visste inte ens hur vi skulle ta oss därifrån, än mindre upp till Stockholm på lördag.
Men som tur var blev ingen skadad. Inte mer än att vi fortfarande skakar.
Och när vi skulle prata med förmannen på Boråstrafiken blev vi utskällda för att vi stannade på fel ställe (som om det var ett bra skäl för att meja ner en halv bil) och för att vi inte stängde dörren till kontoret ”In med alla barn och fruar nu då! Det drar faktiskt!”
Då började jag gråta igen.
Över Borås. Denna gudsförgätna stad. Vad är det för fel på lite vanlig vänlighet?

{ 3 kommentarer }

Fina Malin Persson Giolito berättar om hur det var när hon jobbade på dagis och försökte lära barnen läsa. Barnen gillade det – men inte alla föräldrar.
Läs hennes smått sorgliga historia här.
Och jodå. Det har gått bra för Malin, trots allt.

{ 1 kommentar }

Johanna har en bra förklaring på hur man jobbar med treåringar:

”Jag tror också att de allra flesta förskolor arbetar med bokstäver och siffror, att låta barnen bekanta sig med dessa i sin takt. Sen är det säkert olika, och olika hur bra de är på att möta barnen på deras nivå. Min son kunde bokstäverna när han var i tvåårsåldern. Han lärde sig ordbilder i treårsåldern, och när han precis fyllt fyra knäckte han läskoden på riktigt. Ingen har försökt lär honom läsa, det har kommit på egen hand. Då tar det ju stopp på nåt sätt, man jobbar inte med hans läsning i förskolan.

Jag har hört om olika metoder för att lära förskolebarn läsa, men de! går egentligen ut på att de ska lära sig en ordbild utantill. För mig är det inte att läsa ”på riktigt”, men det underlättar ju läshastighet att känna igen ord.
hälsningar Johanna”

Svar: Ja, det verkar ju rimligt. Det där med ordbilder. Så läser ju vi vuxna oftast – vi känner igen orden, som bilder. Inte sjutton sitter vi och stavar oss till alla ord längre. Tack gode gud. Bara nationalencyklopedin och sådana grejer.

{ 4 kommentarer }

En anonym tyckare skriver:

”Det behöver inte vara en montessori förskola. Det ingår i läroplanen. Usch, jag skulle vara så besviken om jag var förskolelärare på din sons dagis när du skriver så här på din blogg. Har du diskuterat med personalen angående hur de arbetar? Jag har arbetat på många förskolor som inte varit montessori och samtliga har uppmuntrat barnen i lärandet kring tal och skrift.”

Svar: Vi har haft världens bästa dagis till våra barn. Personalen har varit så kärleksfulla och fantastiska, så det finns inte ord. Det vet de om att jag tycker. Tryggheten med att ha dem där har varit enorm.
Treåringen har precis bytt till en stor avdelning och i ärlighetens namn det är fullt möjligt att jag inte har koll på deras pedagogik.
Men ingår det verkligen i läroplanen att lära treåringar skriva sitt namn?
Jag har aldrig fått uppfattningen om att de leker med bokstäver i någon större omfattning med de ”mindre” barnen. Inte heller med de större. Men jag ska faktiskt fråga dem.

{ 0 kommentarer }

Jag börjar mer och mer tro att montessori is da shit. Som vi moderna människor säger. Efter mitt blogginlägg om att Movitz, 3, plötsligt visar sig kunna skriva sitt namn har jag fått många mail och kommentarer både här och på Facebook om att det är jättevanligt att treåringar kan både skriva och läsa. Och frågan är igen: Varför tar inte förskolorna vara på det intresset?

”Ursäkta – men då har ni valt fel förskola. Vi har våra barn på en fantastisk montessoriförskola. Är barnen intresserade av bokstäver så nappar fröknarna upp det och är de inte intresserade av bokstäver gör det något annat.
Hälsningar Erika”

Svar: Ja, jag håller på att lära mig mer om Montessori-metoden. Jag kanske till och med skulle ta och djupstudera ämnet. För ju mer jag lär mig desto mer entusiastisk blir jag. För att inte säga helsåld.
Det skulle vara intressant att få höra mina bloggläsares upplevelser i ämnet. Är ni för eller emot montessori?

{ 5 kommentarer }

Elliot kom hem med en målning och jag tänkte jaha, vad fin och skulle sätta upp den. Då säger han:
”Det där är mandala, mamma.”
Jag känner hur jag liksom stannar i steget.
”Mandala?”
”Ja, det är på hinduiska.”

Hinduiska. I går var det ju kinesiska. Fattar ni att man inte hinner med?
På kvällen måste jag kolla på Wikipedia:

”Ordet mandala betyder cirkel, och i hinduiska och buddhistiska ritualer syftar det på en figur som ritas på marken eller målas på ett bord och som symboliserar de kosmiska och himmelska regionerna. En sorts koncentrations- och meditationsfigurer konstruerade av cirklar och former. Korrekt avbildad och vederbörligen invigd blir den ett koncentrat av ockult energi, som drar till sig dolda krafter och själv utsänder strålar som en talisman. Inom mandalacirkelns gränser tecknas andra geometriska figurer, mindre kvadrater, trianglar och cirklar som delar det Hela i heliga zoner.
Mandalan beskådas i samband med meditation, den representerar det universum som individen träder in i. Mandalan anses vara ett kosmogram, en karta över universum, andliga bilder av världsordningen. Inom buddhismen symboliserar också mandalan alltings förgänlighet och skörhet. Efter det tidskrävande arbetet att bygga en mandala sopas bilden bort för att påvisa detta faktum.
En del moderna psykologer, den förste av dem C.G. Jung, har därför betraktat mandalan inte bara som ett kosmogram utan som ett psykokosmogram, en plan över mänskliga psyket som avslöjar sinnets djupare struktur. I nästan alla världens kulturer existerar en mandala i en eller annan form.”

Alltså. Dagens ord är mandala. Kom det ihåg.

{ 0 kommentarer }

Movitz, snart fyra, har pratat ett tag om bokstäverna i sitt namn. Kanske för att Elliot håller på att lära sig läsa.
Och i dag var jag tvungen att kolla, inspirerad av sexåringens fantastiska skola.
Jag frågade om Movitz ville spela ett spel, Movitz-spelet. Det ville han. Jag skrev ner bokstäverna i hans namn, klippte ut bokstäverna i fyrkanter, och blandade ihop dem till en salig röra.
Tror du att du kan bygga ditt namn med bokstäverna? frågade jag.
Han nickade glatt.
Och se på fan!
Det kunde han.
Lätt som en plätt.
M-O-V-I-T-Z.
Helt fantastiskt.
Nu sitter Elliot och lär honom ännu mer om bokstäver.
Och jag undrar: Varför stimuleras inte sådant här mer på förskolan? Varför väntar vi tills de blir sex år? När de uppenbarligen så gärna vill leka med bokstäverna.
Tågbanor, pärlplattor och lego i all ära, men jag tror att de små kan långt mer än vi tror.

{ 7 kommentarer }

Kolla, kolla! Min vän Jenny ska få tvillingar.
Och nu har hon börjat blogga om det.
Lite påhejad av mig, måste tillstås.
Så här presenterar hon sig:

”Fredagen den 14 augusti 2009 klockan 14.30 får jag och min sambo veta att vi väntar enäggstvillingar. Jag är då i vecka 10. Direkt efter det första ultraljudet går jag hem och googlar. Det är så jag förbereder mig. Men jag hittar knappt någon information alls som riktas till mig som blivande tvillingförälder. Överallt förutsätts man vänta ETT barn, trots att antalet tvillingfödslar ökat markant de senaste decennierna. Så jag söker i stället information hos andra tvillingföräldrar, på nätforum, i nyhetsflödet och hos barnmorskor jag träffar. På den här bloggen tänker jag samla allt jag får veta på vägen – egna erfarenheter, andras erfarenheter, vetenskapliga fakta, praktiska tips och guider för andra i samma situation. Enjoy!”

Jag sätter tio spänn på att det kommmer att bli en bok. En jävla bra bok, till och med. Vilket förlag hinner paxa henne först?

{ 0 kommentarer }

För några dagar sedan intervjuade jag en oerhört klok tv-kvinna som sa att hon saknar småbarnsåren så ini bängen:
”Visst var det mycket att hinna med och visst var det jobbigt ibland. Men det var så roligt också! Man lever så intensivt hela, hela tiden.”

Precis sådär känner jag varje dag: Att det kommer aldrig att bli mer intensivt än så här. Med tre barn i helt olika åldrar. En 18-månaders som är på väg ut i det sociala livet med stark vilja och stort självförtroende. En snart fyraåring som fortfarande befinner sig till hälften i en fantasivärld där allting kan hända. Som har känslostormar som inte är av den här världen, med massor av kärlek och en oerhörd vilja och ett himla kan-själv! som ibland är mer än man nästan går på knäna och måste snurra runt sin egen axel för att hänga med.
Och så en sexåring som har börjat förskolan och kommer hem och kan prata både engelska och kinesiska och lär sig räkna och skriva och läsa och är så lycklig och trött så man nästan bara vill bädda ner honom när han kommer hem.

Just så. Intensivt. En sådan enorm lycka att få åka med på deras resor i början av livet. Tre supercoola världsomspännande tripper varje dag. Minst.
Inte konstigt att man inte behöver ta några droger längre.

Och ja, jag vet att jag också kommer att sakna den här tiden så ini bängen om några år.

{ 1 kommentar }