För några dagar sedan intervjuade jag en oerhört klok tv-kvinna som sa att hon saknar småbarnsåren så ini bängen:
”Visst var det mycket att hinna med och visst var det jobbigt ibland. Men det var så roligt också! Man lever så intensivt hela, hela tiden.”
Precis sådär känner jag varje dag: Att det kommer aldrig att bli mer intensivt än så här. Med tre barn i helt olika åldrar. En 18-månaders som är på väg ut i det sociala livet med stark vilja och stort självförtroende. En snart fyraåring som fortfarande befinner sig till hälften i en fantasivärld där allting kan hända. Som har känslostormar som inte är av den här världen, med massor av kärlek och en oerhörd vilja och ett himla kan-själv! som ibland är mer än man nästan går på knäna och måste snurra runt sin egen axel för att hänga med.
Och så en sexåring som har börjat förskolan och kommer hem och kan prata både engelska och kinesiska och lär sig räkna och skriva och läsa och är så lycklig och trött så man nästan bara vill bädda ner honom när han kommer hem.
Just så. Intensivt. En sådan enorm lycka att få åka med på deras resor i början av livet. Tre supercoola världsomspännande tripper varje dag. Minst.
Inte konstigt att man inte behöver ta några droger längre.
Och ja, jag vet att jag också kommer att sakna den här tiden så ini bängen om några år.
1 kommentar
Visst, småbarnstiden var rolig på ett sätt men också så oerhört jobbig, vi i Sverige jobbar ju så fruktansvärt. 2 heltider och så småbarn, hushållsarbete osv, att man överlevde. Nu är det roligt att umgås med vuxna barn, gå på bio ihop och sedan diskutera, äta middag ute och diskutera allt som rör sig, jag saknar verkligen inte småbarnstiden, råttracet, skönt att det är över.