Äventyr 1: Minigolf

Treåriga Lykke fick välja det första äventyret och hon valde minigolf. Kanske inte den mest rafflande sysselsättningen, kanske. Men hon var stenhård. Minigolf, minigolf, minigolf! Sådär envist beslutsam som bara en treåring kan vara.
Vi gjorde det enkelt för oss och tog den närmaste minigolfbanan, direkt efter skolan. De höll till och med öppet för vår skull. Vi köpte med oss lite proviant i form av vatten, bananer och äpplen. Nu skulle de klara sig åtminstone fram till middagen, tänkte jag.
Som vanligt tänkte jag att ”det är väl bara att stå där och putta med klubban”. Som vanligt hade jag fel. För dramatiken lät inte vänta på sig. Knappt hade de fått i sig varsin banan innan sexårige Movitz bröt ihop på bana 2 för att han inte kunde få bollen genom första tunneln.
”DET GÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅR JU INTE!”, skrek han och kastade sig ner på marken och slog klubban i marken.
Samtidigt som Lykke balanserade dubbelvikt och onödigt högt på bana 9, för att gräva fram bollen ur hålet, tycktes det. Oklart hur hon fick dit den. Förmodligen hade hon travat upp på banan och lagt ner den med handen.
”Försiktigt, Lykke!”, ropade jag och gick fram till Movitz och försökte analysera problemet. Tunneln var verkligen eländigt liten och trång.
”Får jag försöka?”, sa jag.
”Okej då.”
Jag lade ner bollen, ställde mig axelbrett över bollen, måttade med klubban – tjong – och såg den lilla rackaren rulla rakt igenom tunneln och ner i hålet.
Man kan tycka att minigolf är en lugn och fridfull sport. Om ens sport. Man kan glömma hur det var förra gången. Man glömmer lätt dramatiken. Och man glömmer hur ocensurerat glad man blir själv när man får hole-in-one.
”Yes!” ropade jag därför euforiskt och gjorde någon yvig segerdans.
”Va! Neeeeeeeeeeeeeeeej!”, ropade Movitz och blev ännu mer ilsken. Gunnar gav mig en ond blick. Behövde jag verkligen gnugga in min swing i ett öppet sår? Kunde jag inte tänka lite grand på barnen, i alla fall?
Javisst, ja. Barnen.
Jag skämdes lite. Men bara lite. De måste väl också lära sig att ta motgångar.

Movitz starkaste sida är för övrigt att han är lika envis som jag. Envis som synden. Så han drack lite vatten, sedan stod han och nötte, boll efter boll, mot samma vägg tills han fick igenom bollen. Och hans lycka var lika stor och härlig som om han faktiskt hade fått igenom bollen på första försöket.
”Yes!”, ropade han också och dansade lite och bad oss notera att han minsann klarade det här på tre försök. Eller möjligtvis fyra.
Och vi såg mellan fingrarna och skrev tre. Eller fyra. Ska man spela minigolf med barn får man inte vara en alltför rigid regelryttare. Nämligen.
Nioårige Elliot tyckte det var roligt när han fick bra resultat. Vilket var ungefär hälften av tiden. Lykke använde banan som en gympasal. Hon studsade bollar, klippte till dem ibland med klubban, mest för syns skull. Lade sedan ner dem i hålet och gjorde en kullerbytta på banan. Ungefär så. Och dansade och sjöng och stod på ett ben och hittade en livs levande ekorre som hon jagade.
Gunnar gjorde inga kullerbyttor, men han och jag fick tid att prata om hur dagen hade varit. Bara det var rätt mysigt. Och vi var i alla fall utomhus i friska luften och rörde på oss, om än bara lite grand.

BETYG MINIGOLF:

Hillevi: 3. Kommentar: Lite för lite action och för mycket drama.
Gunnar: 3. Kommentar: Bra. Det är alltid roligt att spana in personalen på sådana här ställen, Hur har de hamnat här?
Elliot: 4 Kommentar: ”Det var inte så spännande, det hände liksom ingenting.”
Movitz: 5 Kommentar: ”Det var roligt hela tiden. För jag var så bra!”
Lykke: 2 Kommentar: ”Bra, men jag kunde inte slå med den stora pinnen! Den var för stor för mig.”

KOSTNAD:
40 kr för vuxna, 20 för barn.