Det är inte alla ungar som får vara med i tv. Så det är klart att det var pirrigt att få åka taxi – bara en sån sak – till tv-huset och se hur allt fungerar.
Först skulle mamma sminkas, barnen slipper, det var ju en himla tur. När jag satt där i stolen och blev fin så konverserade sminkösen med barnen:
”Hur gamla är ni då?”
”Fyrtiosjuuuu!”, ropade jag genast.
För jag har ju nyss fyllt år och det vill man ju gärna att världen ska veta.
Men alla skrattade lite nervöst och Elliot viskade i mitt öra:
”Mamma jag tror hon menade Movitz och mig”.
Jaja, men som man frågar får man svar.
Efter sminket var det dags för den berömda frukostbuffén. Gunnar och Lykke satt redan och smaskade i sig. Men lite besvikna – för av frukostbuffén fanns inte mycket kvar.
Äggen var helt slut och mjölken likaså.
Och saltgurka kanske inte är barnens förstaval som lyxfrulle. Men Lykke hittade i alla fall två bananer som hon låtsades var telefoner.
Och vi hittade lite gratistidningar och tittade på trissvinnarna och sedan var det dags att kliva upp på taket. För just den här veckans sändes alla morgonprogram från takterassen på tv-huset.
Elliot, Movitz och jag fick mikrofoner på oss och ombads sitta i soffan. Där kopplades mikrofonerna in.
”Res er nu inte för hastigt när inslaget är klart, för då blir det tvärstopp och halva inredningen följer med”, förmanade studiomannen. Man anade att det hade hänt några gånger.
”En minut kvar!” ropade de.
”Jag tänker inte säga någonting!”, sa Movitz och tittade på alla kamerorna. Och plötsligt var vi i sändning.
Jag pratade och Elliot pratade och berättade om Experimentet – och Movitz pratade. För när vi kom in på hans storfiske gick det inte att vara tyst längre.
Killarna var fantastiska.
Åtta hela minuter i tv – med namnskyltar och allt. Inte illa. Och efteråt satt de faktiskt kvar i soffan tills vi blev urkopplade.
”Va?! Är det redan klart?!” sa Elliot.
Vilket är den mest vanliga känslan efter ett tv-inslag.
Gunnar och Lykke hade under tiden plockat lite i de fina blommorna som stod lite överallt på taket. En kille som satt vid ett bord såg lite svettig ut. Han hade fyra mikrofoner framför sig.
”Är du mikrofonkillen?”, sa jag glatt.
”Nej, jag är trädgårdsmästare och jag ska prata om mina växter som jag har odlat i flera månader.”
Han pekade på växterna som Lykke hade rumsterat om i.
Ajajdå. Nu förstod jag varför han såg så nervös ut. Vi trodde ju bara de var allmän dekoration. Men alla var glada och fick nyckelband av receptionisten och sedan lekte alla Nyhetsmorgon i tre dagar.
Och på vägen hem i taxin sms:ade Elliots bästa kompis Noel och sa att han sett inslaget på sitt landställe – och att han var så stolt. High five på den.
KOSTNAD: Gratis
BETYG:
Gunnar: 3. Som äventyr betraktat är det väldigt mycket förberedelser för en liten, kort stund i rutan. Men det är såklart väldigt stort när de sedan efteråt kan visa det för vänner och släktingar som är stolta.
Hillevi: 5. Killarna har länge sagt att de också vill vara med i tv och detta var ju ett ypperligt tillfälle – att få berätta om något de är stolta över och som andra barnfamiljer kan inspireras av. Och jag tyckte de var stencoola. Inga nerver alls.
Elliot: 5! Min kompis hade varit på Gröna Lund den dagen – men jag var på tv och det var ännu bättre. Men det var lite pirrigt och lite för kort.
Movitz: 5! Fem är ju det bästa! Och det bästa var att jag pratade!
Lykke: 10. Det var inte roligt för att det fanns inga leksaker. Men roligt för att det fanns ett fotbollsspel som pappa och jag spelade. Med en liten äpplebebis som boll.
