(Krönika i Allas Veckotidning hösten 2010)
”Hej Hillevi. För en tid sedan läste jag en krönika av dig där du skrev att du ”valde bort oron” när du blev mamma. Jag är en sådan där mamma som är orolig för allting och skulle önska att jag var lite mer cool. Kan man verkligen välja bort oron, bara sådär?” undrar Maria på Singö.Jag vet precis vilken krönika du menar. Jag skrev den en tid efter att jag hade fått mitt andra barn, Movitz, han som föddes med cystor på njurarna. Och det första som hände var att jag gick in i någon sorts oros-chock. Ingen visste ju riktigt vad de där cystorna handlade om, och i min skräckslagna värld kunde det vara cancer eller vad som helst.
”Har de hittat ett fel på ungen kan de säkert hitta hur många som helst. Och har han inte väldigt konstiga knutor i huvudet?”
Sådär tänkte jag. Hela tiden, dygnet runt. Men sedan insåg jag att jag höll på att köra ner hela familjen i panikträsket – och att det inte hjälpte någon. Jag förstod att jag måste släppa taget, släppa kontrollen och inse att det inte gick att beskydda mina barn från allt. Hur hårt jag än höll dem till mig.
Jag har skrivit om det förr här i Allas, men ämnet berör många och jag får mycket frågor om det här. Härom sistens fick vi besök av ett par småbarnsföräldrar som hela tiden flög upp från bordet så fort ett barn hostade.
Först trodde jag att det faktiskt var akutläge varje gång, men sedan insåg jag att nej, det var deras normalläge, att få panik för minsta lilla. Sedan undrade de varför deras barn verkade vara så rädda för allt nytt.
Jag tror trixet för att bli en cool mamma eller pappa är att våga förlora kontrollen. Att inse att man inte kan förebygga allt. Även om det är svårt.
Man kanske inte ens ska försöka förebygga allt? Ibland låter jag faktiskt mina barn slå sig en aning, få en kallsup och skrubba ett och annat knä, så de lär sig sina kroppsliga begränsningar.
Och jag väljer att jubla över deras framsteg i stället för att ömka det som är obehagligt:
”Wow, doppade du hela huvudet, vad häftigt!”
”Jamen, jag fick ju vatten i näsan.”
”Det vänjer man sig vid, men tänk att du doppade hela huvudet, vilken kille! Snart kan du bombis simma under vatten också!”
Blyga eller oroliga barn kan för övrigt mycket mer än man tro, bara man ger dem tid. Och visar på de framsteg de faktiskt gör.
”Tänk vad du har lärt dig mycket det här året, att läsa en hel bok, att slå kullerbyttor i romerska ringar och hoppa från bryggan, det är ju inte riktigt klokt!”
Då vågar de mycket mer nästa gång.
Min oro nuförtiden handlar nog mest om att mina ungar inte ska slå sönder andras hem. Utan att vi har tänkt på det så har vi nog barnsäkrat det mesta därhemma. Allt som någon kan tugga i sig eller slå sönder eller hamna på akuten av, är borta för länge sedan. Värre blir det då när man kommer hem till andra, sådana som har sin fina skivsamling framme, eller små söta porslinsfigurer, eller stereoanläggningar på golvet eller lampor i fönstren med dinglande sladdar…
Då får jag panik. Big time. Då är jag inte så kaxig när det gäller det där med att välja bort oron. Bara så du vet.