(Krönika publicerad i Allas Veckotidning hösten 2010)
Vi vet ju hur vi ska äta för att må bra. Egentligen är det inte så krångligt. Lagom mycket, lagom blandning av nyttig och onyttig mat, lagom mycket fiber och grönt. Ändå är det så himla svårt.
”Jag har läst din bok ”Hungerflickan” och tycker att jag känner igen mig i så mycket. Jag är inte hetsätare som du var, men jag har bantat och misslyckats hela mitt liv. Det går bra ett tag, sedan börjar jag tröstäta. Varför är det så svårt att sluta använda mat som tröst?”, undrar Anneli i Helsingborg.Alla som hetsäter har anorexi i själen. Det handlar om att vi vägrar ge oss själva det vi behöver. Vi lever fattiga, hungriga liv och när vi inte står ut längre så tröstäter vi.
Det skriver den amerikanska succéförfattaren Geneen Roth i sin bok ”Women, food and God”. (Den finns inte på svenska än, men går att beställa på Amazon.com). Titeln anspelar på det närmast religiösa rus som många hetsätare känner när de tillåter sig att stoppa något förbjudet i munnen.
I samma sekund som man tar den där första bullen eller chokladkakan så går man in i en drömtillvaro. Plötsligt är man vacker och rolig och smart och kommer på alla de bästa, briljanta eller dräpande replikerna. Och när man blundar känns det nästan som om man faktiskt har de där långa fotomodellbenen, det där fantastiska jobbet och den där drömmannen som man tittat så avundsjukt på.
Allt det där försvinner såklart i samma stund som man slutar äta. Då är man bara sitt vanliga misslyckade jag igen. Som ska straffas med en ny bantningskur.
Geneen Roth berättar ärligt och roligt om sina egna brottningsmatcher mot suget eller hungern.
Som den gången hon var på ett retreat, ett slags avhållsamhetsläger ute i ödemarkerna, och försökte hyra en helikopter för att komma därifrån. På riktigt. Inte förrän hon insåg att det skulle kosta 25 000 kronor gav hon upp. Men hon var rasande på allt och alla. Som de flesta av hennes egna kursdeltagare nuförtiden, för övrigt, när hon själv försöker lära dem att få ett sunt förhållande till mat.
”Att stå emellan en hungrig människa och hennes mat är som att ställa sig framför ett skenande tåg”, skrattar hon.
Geneen Roth menar att hetsätning är som att hyra en helikopter. En flykt. Ett sätt att lämna oss själva när livet blir för kämpigt. När vi inte vill låtsas om vad som egentligen händer i våra liv.
Att sluta överäta handlar därför mycket om att våga stanna kvar i nuet, i den kropp och livssituation man har. Att våga titta på allt det som inte är som det kanske borde vara. Att våga känna efter – och försöka hitta ett mer kärleksfullt sätt att behandla sig själv.
Det finns såklart många sätt att fly. Att kliva ut genom dörren, hyra en helikopter, skylla på sin mamma, skylla på någon annan, börja gräla, jämföra sig själv med andra, drömma om ett annat liv i framtiden eller längta tillbaka till ungdomsåren. Eller äta.
Geneen Roth säger att man kan ägna resten a sitt liv åt att fly, att tröstäta och banta och misslyckas – eller att försöka komma på vad allting handlar om.
Inget är särskilt lätt. Det är svårt, jättesvårt. Men det senare känns åtminstone mycket mer intressant.
2 kommentarer
Det är skitsvårt att stå emot suget att tröst-/hetsäta. Att istället möta sina känslor känns sannerligen som att bli överkörd av ett tåg. Men att leva med maten som nav i livet börjar, efter att ha haft det så här i 20 år, bli rejält tjatigt. Det känns som om jag är redo för en förändring. Tack för en bra text!
Det här behöver jag läsa har bantat hela mitt haft anorexi och bulimi jag vågar inte stanna kvar i mina känslor men nu är jag redo Tack