Får barn kläcka ur sig vad som helst?

(Krönika i Allas Veckotidning hösten 2010)

I vår tid har vi nästan upphöjt barnen till små dalai lamas. Små äkta varelser, sanningssägare utan någon ond agenda bakom. Men får man verkligen kläcka ur sig vad som helst bara för att man är barn?
Eller är det viktigt att de redan tidigt lär sig förstå andra människor? Jag tror det. Och jag är övertygad om att vi vuxna har ett stort ansvar när det gäller att ge våra barn en bas av empati att stå på.”För ett tag sedan hörde jag ett barn utropa Vilken tjock gubbe! på stan. Jag blev bestört och skällde på barnet – men min väninna tyckte att jag överreagerade. Hon sa: ”Jamen han är ju tjock och barn säger som det är. Det är vi vuxna som övertolkar. Det är väl befriande att någon vågar säga sanningen. Det där kanske han behövde få höra.” Vad tycker du, hade hon eller jag rätt? undrar Kia i Södertälje.
Din väninna har rätt i att vi i dag laddar ord med mycket mer än vad de ursprungligen betyder. Vi lägger på ett tjockt lager med skam på många ord som beskriver övervikt. Tjock – eller ännu värre fet – har blivit starkt värdeladdade ord, långt utanför alla kroppsproportioner. Tjock handlar inte längre bara om huruvida någon är överviktig – det likställs numera i princip med dum, korkad, karaktärslös och dålig förälder. Det är bara att titta på alla dokusåpor som visas på tv om överviktiga människor så kan vi se vilken bild det är som pumpas in i vårt medvetande. ”Biggest loser” heter ett program om gravt överviktiga. Det betyder översatt den lägst stående, den som alltid förlorar i allt. Bottenskrapet.
Nyligen kom min sjuårige son hem och använde ordet ”Fläsk” som ett personligt skällsord. Jag frågade vad han hade fått det ifrån, och han berättade att de stora killarna på skolan sa att man var ”fläsk” om man kom sist i en tävling.
Barn tar efter oss vuxna. Om vi garvar åt det här och tycker att det är okej att kränka människor så lär sig barnen att det är socialt acceptabelt. Vi vuxna måste fundera på varför vi uttrycker oss som vi gör, vare sig barnen är närvarande eller inte. Och vi borde fundera på varför det här med ett annorlunda utseende är så laddat.
För ett tag sedan intervjuade jag Ninni Schulman, vår nästa deckardrottning. Hon berättade om hur jobbigt det var varje gång hon mötte ett gåtåg med barn från skolan i sitt villaområde. Hon visste vad som skulle hända. ”Kolla, vilken liten mamma!”. Det var en pojke som ropade. Hela barnaskaran vände sig om och tittade. Den vuxne i tåget sa ingenting. Men det gjorde Ninni. ”Ja, men jag är tamejsjutton inte döv!” ropade hon. Hon blev så himla ledsen.
Men varför? Barnen sa ju bara vad de såg. Ninni är kort, 144 cm, och orden i sig är inte negativt värdeladdade: liten, mamma. Varför är det så himla kränkande?
Jag var tvungen att fråga min man Gunnar som alltid säger kloka saker.
”Jamen, det är väl självklart”, sa han. ”Det är ju för att det är allt de ser. Om de hade sett människan bakom, så hade det inte varit så farligt. Men nu ser de bara det korta eller tjocka, eller vad det nu är. Det är det som gör så himla ont.”
Så i stort har din väninna fel, Kia. Mannen som ni mötte var säkert alldeles smärtsamt medveten om att han var överviktig. Detta behövde han verkligen inte påminnas om. Vad han skulle uppskatta var att någon såg honom i ögonen och bara sa ”Hej!”.