Bra lärare ska inte vara en klassfråga

(Krönika publicerad i Allas Veckotidning 24 april)

Vårens stora snackis har varit dokusåpan ”Klass 9a”. Det är förundransvärt vad lite kärlek och entusiasm från lärarnas sida kan göra med barnen. När elever känner sig sedda och lyssnade på, så blir det så mycket roligare att göra läraren glad. Och ju mer man ser att man kan, desto häftigare blir det att fortsätta lära sig nya saker. Enkel psykologi, kan tyckas, men det krävs tydligen “superpedagoger” för att fatta det nuförtiden.

Vilka skolämnen tycker du är viktigast, och varför? Undrar Ylva i Malmö.
Svenska, tänker jag spontant, eftersom det blir svårt att förstå något annat ämne om man inte har ett stort ordförråd. Men egentligen tycker jag att vilket ämne som helst kan vara ingången till en enorm kunskap i alla ämnen. Gillar barnen hårdrock? Utmärkt! Använd intresset till att entusiasmera ungarna för historia, svenska, matematik (det går att räkna på allting), kemi och fysik och, ja det går säkert att göra hårdrocksgympa också med lite fantasi.

Själv har jag närmast varit understimulerad i skolan, eftersom det på 70-talet var viktigt att alla läste i samma takt. Ingen fick läsa i förväg. Det betraktades närmast som fusk eller översitteri. I stället sög jag upp all extrakunskap, som fanns i marginalerna på skolböckerna, som en svamp. Som när vår religionsmagister frågade om det var någon som kunde den muslimska trosbekännelsen.
”Ska det vara på svenska eller arabiska?”, frågade jag – till både lärarens och klassens stora munterhet.

Jag tror att mycket av skoltröttheten beror på understimulans, inte tvärtom. När jag var nära att hoppa av skolan tog min pappa ett banklån och skickade i väg mig till San Francisco som utbytesstudent. Där var det omvända världen, där uppmuntrade lärarna alla sorters extraprojekt.
Jag, som aldrig hade förstått vitsen med svensk historia, blev helt uppslukad av amerikansk historia. Tack vare mr Fasman.
Han arrangerade riktiga rättegångar i klassrummet. Nordamerikaner mot sydstatare i inbördeskriget eller för och PMot Vietnamkriget. Vi läste hyllmeter med litteratur, slipade våra argument till långt in på nätterna, klädde oss i fotsida advokatkåpor och tog in vittnen från Vietnamkriget som vi korsförhörde.
För detta fick vi guldstjärnor. Men vi fick också höra att ”Vad bra ni var!” och ”Du borde ju verkligen bli advokat!” För mig, som tidigare knappt vågat hålla ett föredrag, så var det en revolutionerande upplevelse.

I Sverige skulle alla hoppa över plintar på gympan, hur lite talang för detta man än hade. I USA fick vi själva välja sport: friidrott, bergsklättring, kanotpaddling eller dans. Vi fick nya vänner med samma specialintresse och vi fick känna att vi verkligen var bra på det vi gjorde. Bättre än vi hade kunnat ana själva.
Och jag tänkte: ”Varför i herrans namn gör vi inte så här i Sverige?” Tiotusen barn går varje år ut grundskolan utan att ha de mest elementära kunskaper. Men det beror inte på att ungarna är idioter. Tvärtom, alla är bra på något. Det gäller bara för lärarna att ta sig tid att se det.

Ps. Jag kan fortfarande rabbla den muslimska trosbekännelsen i sömnen: La ’ilaha ’illa llaha wa Muhammadun rasulu llahi (Allah är gud och Mohammed hans profet.)