Hur blir man en bra farmor?

(Krönika i Allas Veckotidning 10 april)

På senare tid har det uppstått en underlig debatt om vem som är bäst, farmor eller mormor. Vilket känns som ett konstigt dilemma för oss som kanske aldrig träffat vår mormor. Eller som saknar den fina farmor vi en gång hade.
Men hur gör man för att vara en bra farmor? Undrar Helene i Växjö.
Vare sig man är mormor eller farmor, (eller farfar och morfar), så tror jag att det viktigaste är att man är närvarande. Barn har kort minne, och om de inte ens får träffa sin mormor eller farmor en gång i månaden är det lätt att de glömmer att hon finns.
”Min farmor finns i himlen”, säger min fyraåring ibland. Men då får jag förklara att det är min farmor som är däruppe, hans finns i Borås. Fast ibland verkar det vara nästan lika långt borta…
Om man bara anstränger sig lite för att träffa sina barnbarn och visar att man tycker om att vara med dem, så finns det inga fler regler för hur en bra farmor måste vara. Det sköna med att bli gammal är ju att man inte behöver göra sig till så mycket. Fast jag måste erkänna att jag tycker att det är ett plus om man har en gnutta humor, som min massörs mormor:
”Hon dog för två år sedan, hon var jättegammal”, berättar han. ”Men när hon var som allra risigast och låg i sängen på sjukhuset, så skulle doktorn ge henne en spruta i ryggen.”
”Det kommer nog att bli ett fult blåmärke av det här, fru Larsson”, suckade doktorn.
”Äsch, det gör inget”, sa mormor. ”Jag har ändå ingen snygg baddräkt”.
Själv var jag 37 när jag fick mitt första barn – och snart får jag mitt tredje. Det är lätt att räkna ut att om mina barn väntar lika länge med att skaffa barn kommer jag att vara en bra bit över 70 innan jag får barnbarn. Hugaligen. Då gäller det att skynda sig på att lära de små liven allt man vet om… ja, vad man nu vet… till exempel hur man väljer rätt partner.
Sådant är Majsans farmor expert på.
”Hellre en man som kan kyssas än en som har pengar”, sa hon när Majsan kom hem med någon halvrik sprätt i sin ungdom.
”En man som inte kan dansa saknar oftast förmåga att se det roliga i tillvaron”, sa hon krasst när Majsan beklagade sig över att nya killen inte kunde hålla takten.

Min egen farmor gick genom livet med en ständig, storögd beundran för annorlunda människor.
En sommar kom en manlig arbetskamrat hem till oss. Farmor var också på besök och lyssnade fascinerat på mannen. Till det yttre såg han inte mycket ut för världen. Han hade en näsa som var längre än han själv och hy som ett månlandskap och frisyr och kläder från tidigt sextiotal, men prata, det kunde han.
Och som han pratade. Han drog den ena skrönan efter den andra och hostade och garvade så hela köksbordet hoppade. Allt medan han mumsade i sig farmors raggmunkar med god aptit. Farmor var helt betagen.
När han skulle åka stod hon och vinkade länge, länge med sin vita näsduk. Hon tindrade med ögonen som ett barn på julafton. Och så utbrast hon:
”Tänk att man kan vara så glad – när man är så ful!”
Älskade farmor. Du hade både närvaro och humor. Bättre kan det inte bli.

1 kommentar Skriv en kommentar