Hur får man ett långt och lyckligt äktenskap?

(Krönika publicerad i Allas, augusti 2009)

Jag och Gunnar har varit tillsammans i sju år nu. Men det känns som om det var alldeles nyss som vi stod och hånglade i Gamla Stan. Den där första magiska kvällen när allt bara stämde.
”Hur visste du att Gunnar var den rätte?”, frågade hans kompisar lite skeptiskt när jag var gravid efter bara tre månader.
Det gick liksom inte att förklara. Inte med mer än det självklara:
”Det var som att komma hem.”
Det var som om hela mitt liv fram till Gunnar bara hade varit en enda lång resa fram till det ögonblicket när vi blev ihop. Alla kärlekar, alla avsked, alla misslyckanden, alla trassliga förhållanden och tvivel på mig själv som ens möjlig att leva ihop med – allt föll på plats som ett gigantiskt pussel när jag träffade Gunnar.
Nu har det alltså gått sju år. Vi undrar lite när den där berömda sjuårskrisen ska sätta in. Visst är det snurrigt ibland med tre barn som tjoar så fort man försöker hålla en vuxen konversation, än värre när man försöker pussas eller kramas.
Men fortfarande kan jag komma på mig själv med att lyckligt stå och smygtitta på honom och tänka ”vad fin han är!” Jag är rätt säker på att jag kommer känna så ända tills jag dör. Men många tvivlar på det. Statistiken talar ju emot oss.
”Hur får man ett långt och lyckligt äktenskap?” undrar Stig i Alvesta.
När jag träffade tv-profilen Annika Hagström, som har varit gift med sin Anders Ehnmark i 33 år, så frågade jag henne om hon hade några goda råd.
Hon svarade att det var viktigt att ha egna rum. Både rent fysiskt och sinnligt. Att ha sina egna världar, som man bjuder in den andra till när och om man vill.
”Man ska inte invadera varandras tankar, utan vill man berätta så berättar man. Man ska inte fråga ”Vem pratar du med? Vad ska du ha på dig nu då? Var har du köpt den där någonstans?” Lägg av med allt sådant där! Likadant med att man inte ska behöva redovisa allt man gör: ”Var har du varit i eftermiddag? Eller med vem? Och vad sa hon då? Och vad åt ni?” Vill man berätta så gör man det. Det är så jag menar. Att man inte ska vara för invaderande. Man måste ha sina egna liv och inte hålla på med sådana där kontrollgrejer. För det handlar inte om kärlek, det handlar om kontroll.”
Och när Annika hade sagt allt det där, så var jag tvungen att gapskratta.
”Men Gud, vad hemskt! Precis allt det där frågar jag ju Gunnar hela tiden! Så fort han går in på datorn så frågar jag vem han mejlar nu eller vad han gör. Och när han kommer hem frågar jag vad han har ätit till lunch och med vem och vad sa hon då! Hahaha. Men det är nog för att jag inte har något liv. Jag får ju aldrig gå ut och käka lunch och sitta och småprata med vuxna människor. Jag går ju bara hemma med lillflickan och slänger i mig en ostmacka mellan varven!”
Gunnar skrattade också när jag kom hem och berättade. Vi enades om att det är lite av ett undantagstillstånd när man har små barn. Men att det nog är bra att vara vaksam på, så man inte fastnar i det sedan också, när barnen blivit större.