(Krönika publicerad i Allas Veckotidning 2010)
Man måste inte vara tjock för att vara missnöjd med sin kropp. Det visar många av de mail och brev jag har fått sedan artikeln om min nya bok ”Hungerflickan”.
”Hej Hillevi. Jag är smal, och har inga problem med maten, men jag hatar min kropp. Vad gör man då?” frågar Sofie i Göteborg.
Jag tror man måste programmera om hjärnan. Hjärnforskaren Martin Ingvars beskriver det så bra i sin bok ”Hjärnkoll på vikten” att vi människor är funtade så att vi inte ska behöva tänka efter hela tiden. Allt, nästan, går på rutin. För tänk om man skulle behöva tänka efter varenda gång man tog ett nytt steg ”vänta nu, vill jag verkligen ta det här steget, ska jag verkligen gå åt det hållet, och har jag över huvud taget rätt skor på fötterna…?” Man hade ju inte kommit någonstans, eller hur?
Likadant är det med våra tankar. Det är lätt att fastna i ett tänk, i upptrampade tankebanor, för att man alltid tänkt så, inte ens reflekterat över att det finns ett annat sätt att tänka.
Mycket kanske grundas i barndomen, eller ungdomen, när många liksom jag började säga till oss själva att ”du är ful, fet och misslyckad”. Och när man tänker så flera gånger om dagen, kanske hundra gånger om dagen, då händer något med den människan. Då blir det till slut en sanning, även om det inte var det från början.
För mig blev det aha-upplevelser att komma ut och resa och våga utsätta mig för nya, fysiska utmaningar. Sådant där som jag aldrig i livet trodde att jag skulle kunna, eftersom jag var övertygad om att jag var född klumpig. ”Vi är klumpiga i vår familj, så var det bara”, sa mina föräldrar. Vi hade breda rumpor och var klumpiga, inget att göra något åt.
Åh, vad jag kan bli arg på föräldrar som ger sina barn sådana budskap!
Låt ungarna hitta sina egna sanningar och begränsningar.
För inte sjutton var jag särskilt klumpig. Okej, jag var ingen virtuos på att hoppa höjdhopp eller att göra svikthopp på plinten på gympan, men vem sjutton har nytta av det i sitt vardagliga liv?
Däremot visade det sig att jag var enormt uthållig. Jag kunde vandra långa sträckor i bergen med tung packning. Och vilken kick det var att komma upp på en bergstopp! Vilken vidunderlig utsikt. Wow!
Att paddla kanoter och forsränna var jag också en hejare på. Stark som en oxe, orädd för vatten (tacka simningen för det!) och adrenalinkick jag fick när vi överlevde de värsta forsarna slår vilken drog som helst.
Jag tror en del av hemligheten med att älska sin kropp är att lära känna den. Att lära känna dess begränsningar och styrkor, bli stolt över vad den klarar av. Jag har just börjat träna igen på gym, efter tre barn på sex år och det är ömsom skratt och ömsom gråt.
För de har tv på gymmet. Himla bra, tills jag sitter där och ror i roddmaskinen och tittar på Extreme Home Makeover och – det slår aldrig fel – börjar stortjuta. De lyckas alltid trigga igång alla tårkanaler. Så jag ror och gråter och ror och gråter…
Bara för att, minutrarna efteråt, stå i en trampmaskin bredvid fem svettiga frustande män och ser heta scener på Sex and the city. Och fnissa hysteriskt.
Det är kul att jympa. Jag lovar.
