Behöver vi verkligen alla dessa coacher?

(Krönika publicerad i Allas Veckotidning, nr 31 juli 2009)

Karriärcoacher, viktcoacher, klädcoacher, fimpacoacher, träningscoacher, ledarskapscoacher, pr-coacher, föräldracoacher, relationscoacher och livsstilscoacher. Det kryllar av dem i tidningarna nuförtiden. Och de säljer tydligen böcker som smör också.
Varför behövs det så många coacher nuförtiden? undrar Yvonne i Malmö.
Ja, det har jag också undrat. Jag har gått på några föredrag med olika relations- och inspirationscoacher. För att kolla vad hela grejen går ut på. Jag blir lika fascinerad varje gång. Det jag möter en fullkomlig massrörelse, nästan som ett religiöst väckelsemöte. Men utan någon speciell gud. Nu är coacherna helgonförklarade i stället. Och publiken jublar, klappar händerna, minglar, dricker vin eller dansar på kommando. Det är både fascinerande och lite skrämmande på en gång.
Även i bekantskapskretsen har jag mött människor som har skaffat sig en personlig coach, som ska guida dem rätt i arbetslivet eller i relationer eller med svåra livsval, eller… ja, med livet, helt enkelt. De säger att det funkar bra och att de har blir hjälpta.
Men varför frågar du inte dina vänner? tänker jag. Jag vågar inte ställa frågan högt. För då kanske han säger att han inte har några. Då blir allting så sorgligt.
Det är som om hela livet har blivit en amerikansk fotbollsmatch. Som om alla springer genom livet med en stor hjälm och kraftiga axelvaddar. Alla med tunnelseende rakt framåt eller rakt uppåt. Alla jagar samma grej. Vad nu det är. Det är som om vi inte har tid med någonting som hamnar vid sidan om. Som om vi inte har tid för varandra.
Alla vill bli bra, bättre och bäst. Heja, heja, bättre kan du! Vare sig det gäller att bli smalare, mer vältränad, en bättre chef, en piggare mamma eller en bättre människa. Kom igen nu, skriv flera personliga brev! Heja, heja, ha sex lite oftare! Öka takten! Stajla om barnrummet! Våga lite mer! Hångla ute i naturen! Kräv bättre lön! Kom igen nu, var inte blyg!

Inte ens de arbetslösa slipper undan. I P1-dokumentären ”Sparkad” fick jag höra hur det låter på söka-jobb-kurserna, eller som det numera heter: outplacementkurs.
”Då var det dags för individuell coachning igen då. Känner du dig klar med din kompetensinventering? Och viljan är du klar med? Brainstormingen, att hitta alternativa karriärvägar? Hur har du tänkt approacha de nya alternativen? ”
Det är som en dålig Lorrysketch.
Vad hände med vanlig medmänsklighet? Eller att sitta under en korkek och lukta på blommor? Vad är det för fel på att fråga sina vänner om råd, utan att det kostar något? Varför vågar vi inte bjussa på oss själva, öppna upp oss såsom vi tydligen vågar göra hos alla dessa främmande proffs? Varför tar vi inte av oss våra mentala hjälmar och axelskydd och blåser av matchen en stund?
Livet är ingen tävling. Och även om jag är säker på att många coacher gör ett fantastiskt jobb, så finns det inget som hindrar att vi alla blir varandras vardagscoacher. Vi behöver inte ens ta ett amerikanskt ord för det. Vi kan ta ett svenskt. Vi kan säga Kompis. Det funkar lika bra.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.