(Krönika i Allas Veckotidning publicerad 13 mars 2008)
88 procent av svenskarna blir irriterade och stressade av att sitta och vänta på att bli framkopplad till en telefonist, enligt en undersökning som presenterades nyligen.
En av dem är Ann-Christin från Lund. ”Jag hatar att sitta i telefonkö. Hur ska jag göra för att öva upp mitt tålamod?” frågar hon.
Ja, kära du, hur gör man? Jag lider själv av teknikstress och avskyr alla dessa knappval som man måste göra nuförtiden.
Den enda gången jag faktiskt har brutit ihop inför mina barn var när jag försökte få tag i en människa på American Express. Då stod jag och bankade pannan i ytterdörren, tills min man kom och ledde bort mig. Sedan klippte vi sönder kortet.
Jag önskar att skolan hade förberett oss för vuxenlivet på den här punkten. Vilken normal människa har till exempel nytta av det periodiska systemet i vardagen? Tänk om man i stället hade fått lära sig hur man får tag i en levande person på försäkringskassan.
”Välkommen till försäkringskassans servicetelefon. För barn och familj tryck ett, för intyg tryck två… för egen sjukdom tryck tre och för övriga blanketter tryck fyra… Vill du anmäla uttag av föräldrapenning, tryck tre… har föräldrarna rätt till föräldrapenning under 480 dagar… anmälan kan göras tidigast 30 dagar innan du vill ta ut… är 80 procent av den sjukpenninggrundade inkomsten delat med 365 eller lägst… med undantag för 60 reserverade dagar… som kan ersättas enligt sjukpenningnivån… under 480 dagar… är 80 procent av den sjukpenninggrundade inkomsten…”
Redan där får jag vanligtvis blodsockerfall. Jag blir tvungen att lägga på och ta en smörgås och försöka igen.
”Välkommen till försäkringskassans servicetelefon… tryck först ditt eget tiosiffriga personnummer…”.
Telefonkön är som vanligt längre än till Haparanda. Det är straffet man får man för att man är besvärlig och vill ha lite mänsklig kontakt. Jag försöker hålla koll på barnet, samtidigt som jag lyssnar på vad automatrösten säger i telefonen.
”…du har plats tjugosex i kön…”
Det låter närmast hånfullt. Fattas bara att de kör igång med någon glättig ungdomsmusik också, tänker jag, samtidigt som min lillkille försöker krypa in under soffan och tugga på elsladdarna. Innan jag ens har kommit till plats femton i kön har han försökt ta livet av sig fem gånger och gallskriker för att han inte får göra just det. Tjugo minuter senare har jag äntligen fått honom lugn. Svetten rinner och alla blodpulsådrorna bankar i huvudet, men jag har plats ett i kön och ska vilket ögonblick som helst få tala med en riktig människa.
Försäkringskassan, Anneli Skogholm…”
”Hej, åh, vad bra… jag skulle behöva…
*klick*
Lillkillen har dragit ut sladden. Han ser jättestolt ut.
Jag vill inte bryta ihop inför mina barn igen. Så jag låser in mig på toaletten en stund och gråter.
Nästa dag fixar min man alla ärenden via internet. På fem minuter. Man kan visst göra det nuförtiden. Men jag har ingen aning om hur.
1 kommentar
Jag känner med dig. Jag hatar dessa telefonsvarare med trettiosex olika alternativ varav man kanske kommer ihåg hälften när man väl har lyssnat på allihopa.
Det är bra att använda PMail. Då har man bevismaterial om det blir strid. Jag skickar ofta med begäran om läskvitto när det gäller myndigheter. Och om jag ringer ber jag alltid om namnet med vem jag pratat med.
Dock tycks det vara svårt om inte omöjligt att få kontakt med Tele2 per mail. Under en hel vecka hade de inte ”tid” att svara. Borde de inte anställa flera eftersom jag anser det rimligt att förvänta sig svar inom ett dygn?
Till slut fick jag kontakt med dem via vanlig snigelpost. Lite ironiskt under dessa tider och med tanke på vilken branch de representerar 😉