Får man säga vad som helst till gravida?

(Krönika publicerad i Allas Veckotidning 14 feb 2008)

Det är bara att erkänna, jag är gravid igen. När ni läser det här är jag någonstans i sjunde-åttonde månaden. Det är tredje barnet, så ni kan ana hur stor magen är.
Jag tillhör dessutom den delen av den kvinnliga befolkningen som går upp tio kilo redan innan första barnmorskebesöket. Sedan rullar det på. Om jag släpper loss fullkomligt när det gäller choklad och kanelbullar, så går jag upp 30 kilo. Håller jag igen allt vad jag bara orkar så går jag ändå upp 27.
Ibland kan jag sucka lite trött och snegla avundsjukt på de där mammorna som bara ökar åtta eller tolv kilo. Men egentligen har jag en ganska cool inställning till de kroppsliga förändringarna när jag blir gravid.
Om jag bara hade blivit lämnad ifred…

”Häromdagen stod jag i snabbköpskön, när en vilt främmande man utbrast: Herregud, vilken stor mage du har! Ska du ha tvillingar?’ Jag blev jätteledsen. Får man verkligen säga vad som helst till en gravid kvinna?” undrar Anna i Norrköping.

Det där fenomenet har jag också undrat över. Så fort vi kvinnor berättar att vi är gravida så börjar folk fråga hur man mår – på ett sätt de aldrig gjort förut. Hur känns det? Är du kräkfärdig? är frågor jag har fått i princip varje dag på min arbetsplats. Och det tar inte slut där. Kollegorna kommenterar allting jag äter, hur ofta och hur mycket och kommer med goda råd om vad jag borde äta i stället.
När magen sedan börjar puta, så börjar Handpåläggningen. Och jag tänker trött: Lägg av! Jag går väl för sjutton inte omkring och tafsar på era bilringar? (Man är ju lite stingslig också, med alla hormoner som är i svallning.) Som om inte det vore nog så kommer sedan, just det, Kommentarerna.

En liten undersökning som jag har genomfört i bekantskapskretsen visar att alla har fått höra de mest hårresande sakerna i åttonde månaden:
”Du ser ju sprickfärdig ut!”
”Vad tjock du har blivit.”
”Din mage ser ju ut som en lösmage.”
”Klarar du att knipa ihop ända tills på måndag?” (Sagt på fredag som hejdå-hälsning inför helgen)
”Är du säker på att du verkligen har en hel månad kvar?”
”Oj hjälp! Iiiihhh! Hur mycket har du gått upp egentligen?! 25-30 kilo va? Kolla Sara!” (ropar på väninnan en bit bort).
”Inte visste jag att gravida kvinnor växte på bredden där bak också.”
”När ska du kalva då?”
”Herregud, vilken mage du har! Hur många är det därinne?”
”Älskling, kan vi inte döpa barnet till Maria, efter min sekreterare?”

Ja, kommentarerna är helt autentiska. Själv har jag säkert fått höra sex av de här och står lika handfallen varje gång. För oftast är det mesta av det här bara lite missriktad välmening. Och om man snäser tillbaka, så uppfattas man bara som allmänt grinig och otrevlig.
Men folkvettsexperten Magdalena Ribbing tipsar om en replik som är både artig och trevlig, om den sägs snällt:
”Jag vill faktiskt ha min mage ifred. Hoppas du inte misstycker.”
Jag kanske skulle låta trycka upp en t-shirt med den texten. Om jag får den över magen vid det här laget, vill säga.

3 kommentarer Skriv en kommentar