Varför är svenskar tokiga i allsång?

(Krönika publicerad i Allas Veckotidning 28 februari 2008)

Tittarsuccéerna avlöser varandra. Diggiloo, Så ska det låta, Allsång på Skansen, Idol och Sing-a-long, bara för att nämna några musikprogram på tv. Och nu går hela Sverige omkring i Melodifestivalextas.
”Men vad är egentligen grejen med svenskar och alla dessa musikprogram?”, undrar Roberta från USA. Hon är fotograf och bor numera med sin familj i Stockholm.

Jag hade inte ens funderat på det förrän hon frågade. När till och med förre statsministern, Göran Persson, berättade att han och Anitra alltid satt hemma framför tv:n och sjöng med i Allsång på Skansen, då kändes det helt naturligt.
Min gissning är att det här hänger ihop med att vi svenskar är uppvuxna med så mycket körsång. Det går ända tillbaka till 1700-talet och Gustav III:s faiblesse för stämsång. På 1800-talet blev körsången ännu större, tack vare strömningar från Centraleuropa. Dessutom blev det obligatoriskt med stämsång i kyrkan. Orglar var dyrt, så körsången fick ersätta instrumenten.

Resten är nutidshistoria. Alla vi som växte upp på 70- och 80-talet har varit med i en kör, åtminstone någon gång. Jag älskade att stå där bland alla de andra barnen och ta i för kung och fosterland. Det var då jag upptäckte att jag faktiskt hade en stark röst. Och det var någonting så skönt – och kanske just typiskt svenskt – att kunna sjunga ut så starkt, och ändå försvinna i gemenskapen.
Till och med min man, som sällan sjunger något mer avancerat än Lilla snigel nuförtiden, var med i skolkören.
”Ja, det var ju så himla bra, för det gick före allting annat i skolan. Var det något man inte ville vara med på, ett grupparbete eller friluftsdag, så var det bara att säga ’Nej, tyvärr, det går inte, jag har körövning’!”

Caroline af Ugglas, min favorit i På spåret, men till vardags popartist och körledare i Kör för alla – ett slags körsångens Friskis & Svettis – tycker att musiklärare och föräldrar som säger till barn att de inte kan sjunga är helt ute och cyklar.
”Musiken skapar balans i hjärnan och när man sjunger produceras adrenalin och serotonin som gör att man blir lycklig. Det ska inte någon jäkel komma och ta ifrån en”, har hon sagt till Dagens Nyheter.
Det är helt i linje med vad mina tjejkompisar säger också. De som har gått med i en kör sedan de fyllt 40 plus.
”Åh, det är det roligaste jag vet. Vi skrattar halva tiden och sjunger den andra halva. Det är som att träna eller dricka champagne, man blir alldeles mjuk och bubblig i kroppen”, säger Nelly.
Det här med tondövhet då?
”Jag har träffat en hjärnneurolog som forskar i om det finns tondöva. Han berättade att det är en på miljonen som är tondöva. Om man tror att man hör en ny sång varje gång man hör ”Ja må han leva”, då är man tondöv. Annars har man koll.” säger Caroline av Ugglas.
Ja, så är det kanske. Och Caroline är ett levande bevis på att det gamla uttrycket att En svensk tiger är helt fel. En riktig svensk sjunger ut.

1 kommentarSkriv en kommentar

  1. Usch, nu blir jag sådär petemetrig och jobbig men jag får helt ont i magen, Gustav III levde inte på 1600-talet och var därmed inte kung då. se tex: http://sv.wikipedia.org/wiki/Gustav_III
    Ja, jag vet… jag tycker svensk historia är lite för roligt för mitt eget bästa =o)
    (och att sjunga är galet roligt, kanske inte för min omgivning men för mig!)

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.