Ta bort skammen kring psykisk ohälsa!

(Krönika publicerad i Allas Veckotidning, febrari 2011)

Just nu pågår en nationell informationskampanj som heter Hjärnkoll. Den vill sätta strålkastarljuset på allmänhetens syn på psykisk ohälsa. Och jag tänkte direkt på det här brevet:

”Hej Hillevi. Jag har läst din bok ”Kärleksbarnet” och kände igen mig mycket i hur utsatt och ensam du kände dig som barn. I vår familj fanns inget missbruk. Bara psykisk sjukdom. Min mamma hade en Borderline-personlighetsstörning, med sociala fobier, tvångssyndrom, depressioner med mera.
Jag tycker att skammen kring detta, psykisk sjukdom i familjen, är ännu större än missbruk. Vad kan man göra åt det? Hälsningar Jenny i Karlshamn.”Många har gjort samma iakttagelse. Att psykisk sjukdom och missbruk ger samma problem i en familj. Jag får också ofta frågan om min mamma hade någon psykisk störning. Jag brukar svara att jag inte vet. För hon fick aldrig någon diagnos. Precis som så många andra så skämdes hon allt för mycket för att våga visa sina mörka sidor för en doktor. Alkoholmissbruket var en sak, det är trots allt en ganska vanlig sjukdom, men allt det där andra…
Ända sedan hon var liten hade hon fått höra att hon var ”oregerlig, lynnig och galen”. Och jag tror att det var hennes största skräck, att få det bekräftat. Att hon verkligen var knäpp.
Och när jag sedan själv växte upp, när jag började förstå hur trasig min mamma var, ärvde jag den skräcken. Jag var livrädd att bli galen som min mamma.
Därför blev jag lite förvånad när jag blev tillfrågad om jag ville bli ambassadör för kampanjen.
”Vi vill få bort skammen kring psykisk ohälsa, och vi tycker att du har öppnat vägen för att många vågar prata om det här på ett bra sätt”, sa de.
”Jaha. Vad trevligt. Men jag vet ju väldigt lite om psykiska ohälsa. Jag har ju ingen erfarenhet av det här själv”, sa jag tvekande.
”Men har inte du haft ätstörningar?”
”Joo. ”
”Det är klassat som en psykisk sjukdom.”
”Är det?”
Efter samtalet satt jag alldeles paff. Jag visste ju att alkoholism var klassat som en sjukdom, men jag hade aldrig tänkt på det som en psykisk sjukdom. Än mindre ätstörningar. Jag funderade på om det var en försvarsmekanism, återigen, att jag inte ville bli stämplad som psykiskt sjuk. Före detta missbrukare och alkisbarn hade jag inga som helst problem med. Men psykisk sjukdom…
Nu vet jag mer. Att det är vanligt. Var fjärde svensk lever med psykisk ohälsa. Det handlar om allt från sömnsvårigheter, ångest, tvångssyndrom och oro till depressioner, ADHD, asperger och schizofreni. Många fler påverkas indirekt, som familjen, skolkompisar eller arbetskamrater.
Jag vet också att nio av tio möts av okunskap och negativa attityder. Det hindrar människor att söka hjälp, vara sociala och stanna i arbetet. Det raserar liv.
Men – framför allt – jag vet också att människor återhämtar sig och kan leva ett bra liv. Jag är själv ett levande bevis på det. I dag är jag en närmast oförskämt lycklig och välfungerande trebarnsmamma. Och stolt ambassadör för ett nytt och viktigt samtalsämne. Så låt oss prata om det här. Och ta bort all skam! För det handlar inte om galenskap, det handlar faktiskt bara om att vi är mänskliga.