”Jag vill ha barnfria ställen”

Som svar på krönikan i inlägget tidigare, så fick jag ett mail som blev ännu en Allaskrönika i samma ämne. Ganska intressant, för det är så lite vi vet om våra medmänniskor, eller hur?

”Jag vill ha barnfria ställen där det är lugn och ro”

För ett tag sedan skrev jag en krönika om att allt fler ställen portförbjuder barn, eftersom de anses störande. Min tes var att barn måste få vara välkomna överallt, om de sedan ska lära sig att bli fungerande unga vuxna i samhället.
Alla mina läsare höll inte med. Jag fick ett långt brev från Amanda, som lider av pedofobi (barnskräck). Och här följer ett litet utdrag:

”Jag undrar om vi befinner oss i samma värld. Jag har aldrig hittat ett barnfritt ställe i hela samhället. På caféer, restauranger och överallt fjäskas det för barnen. Det tycks omöjligt att finna ett café där man kan få äta i lugn och ro utan att det örlar omkring en massa ungar och väsnas. Jag har alltför många gånger blivit besviken, ledsen och irriterad när jag investerat ork och pengar och förväntat mig en trevlig fikastund men stökiga ungar förstört alltihop.
Alla älskar inte eller tål inte barn, lika lite som alla älskar hundar eller rökning. Man har svårt för olika saker. Jag önskar det fanns mer utrymme för olikheter. När barn tillåts ta över överallt blir det istället vi som inte klarar det som blir utestängda från samhället. Vi är inte jättemånga som har pedofobi (barnskräck) men vi är många som har asperger och liknande och verkligen inte klarar miljöer där barn myllrar omkring.
När jag var liten fick man lära sig att bibliotek skulle vara tysta, lugna platser. Detta gäller tydligen inte längre. Där tillåts väldigt mycket skrik och spring. I en klädaffär höll ett gäng barn på med brottning och dragkamp och jagade varandra så hyllorna gungade.
Föräldrar och många andra verkar se barnen som någon slags stjärnor som får bete sig hur som helst och ha företräde till allt. Vill samhället att jag ska se barn som människor får man kräva att de inte tillåts bete sig hur som helst överallt.”

Tack Amanda, för ditt långa och välformulerade brev. Jag hade aldrig hört talas om pedofobi förut, men nu vet jag lite mer. I ditt långa brev har du också berättat om hur du har blivit instängd i en hiss av barn och på andra sätt trakasserad, så det är lätt att förstå din rädsla.
Men jag tror ändå att vi talar om två olika saker.
Å ena sidan handlar det om traumatiska händelser med barn inblandade – och en svårighet i att förstå barns testande av gränser. Det kan många av oss känna igen. Om barn inte får regler att leva efter, helst med bra förklaringar om varför dessa regler finns, uppstår en gränslöshet som kan vara rentav farlig.
Å andra sidan handlar det, rent generellt, om att barn gör som vuxna gör och det är de vuxnas ansvar att lära barnen hur man uppför sig bland andra människor, just för att det inte ska vara störande. De offentliga rummen är till för alla, såsom biblioteken och jag håller med dig om att man kan bli tokig på föräldrar som låter sina barn rusa omkring och gapa och skrika där. Biblioteken ska vara lugna och tysta platser.
Men jag tror inte att lösningen handlar om att portförbjuda barn på olika inrättningar. Jag tror snarare på att vi måste lära barnen – och föräldrarna – hur man lever tillsammans, tar hänsyn till varandra och respekterar varandras olikheter och rädslor.