När jag fyllde 30 så skulle jag ha en hejdundrande fest. Jag bjöd in ett sextiotal gäster och ingen tackade nej. Vilket gjorde mig lite nervös
– herregud, hur skulle vi få plats i min lilla tvåa? Hur skulle maten räcka?
Jag köpte nya kläder och dukade fint. Jag lagade chili och bakade bröd och köpte vin och öl till ett helt regemente. Man fyller trots allt bara 30 en gång i livet.
När dagen D kom var jag nervös och förväntansfull. Jag räknade minuterna tills alla skulle komma. Men ingen kom. Eller nästan ingen.
Tre timmar efter utsatt tid hade bara tre gäster dykt upp. Nu satt alla och stirrade på varandra och sina klockor och undrade tyst när de fick lov att gå. Sedan stod jag där med hemlagad chili och vin och öl för sextio personer. Då kom tårarna. Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. Och jag lovade mig själv att aldrig, aldrig mer ha en fest.
Nu har det gått tio år och jag har hunnit fundera på varför det blev sådär. Ingen av de uteblivna gästerna ville ju vara elak, de fick bara
viktigare saker att göra. Jag tror snarare att det handlade om att jag inte är särskilt bra på vänskap. Jag var dålig på att få människor att känna sig betydelsefulla.
På den tiden var det viktigast att vännerna var så lika mig själv som möjligt, allting var svart eller vitt – och jag kunde säga upp bekantskapen med en nära vän av principskäl.
Nu är det inte så längre.
Som Kikki säger: ”När man blir äldre är man bara glad över att det finns några kvar som står ut med en – och orkar säga en del sanningar ibland.”
Man tar inte heller sina vänner för givet. Mariannes bästa vän sedan 20 år dog i våras. ”Det blev så himla tomt. När jag är ledsen eller uppfylld av något tänker jag fortfarande att ’det måste jag berätta för Kim!’, och är på väg att ringa
– sedan kommer jag på att det går ju inte.”
När jag ser ”Sex and the city” eller ”Seinfeld” kan jag bli avundsjuk på de där bästisarna som umgås varje dag. Men jag har flyttat fyrtiotvå gånger i mitt liv och mina vänner är numera utspridda över hela världen. Då är det svårt att titta upp på en kopp kaffe, även om man skulle hinna mellan man, barn, jobb, matlådor och galonbyxor.
En undersökning visade att 800 000 svenska män inte har någon nära vän. Det är sambon eller frun som har tagit över den rollen. Jaha, så är det hemma hos oss också. Jag har gift mig med min bästa vän. Och hade inte e-post funnits, så skulle det nog ha gått rakt åt pipan med de andra vänner jag har lyckats ha kvar.
Nu har jag fyllt 40 och tänker bryta det där gamla löftet om att inte ha fest. Det ska bli intressant att se hur många som kommer den här gången, hur många jag har lyckats få att känna sig betydelsefulla.
Jag tänker inte duka för sextio.
