Modern påminde nu om en korsning mellan en snigel och en dräktig ko. Ischiasnerven ställde till med vissa problem när det gällde att hålla koll barnet. Speciellt när fadern skulle gå på fest och modern hade ensamt föräldraansvar.
På väg hem från lekparken ville han inte alls sitta kvar i vagnen.
”Okej, men då får du gå fint. Och vara försiktig med bilarna.”
Tvååringen nickade. Han hade stor respekt för bilar.
I nästa sekund sprang han dock iväg på sakletarjakt. Han sprang ut på gräsmattan och upp i backen – och kom triumferande tillbaka med en… HUNDBAJSPÅSE!
”NEJ, NEJ, NEJ!”, skrek modern.
”Nej, nej, nej! Den är äcklig! Farlig! Fy usch!”
Modern gjorde alla internationella tecken för dödlig fara som hon kunde komma på – och försökte samtidigt halta efter barnet. Detta tyckte han var jätteroligt. Han skuttade lyckligt omkring och svängde bajspåsen över huvudet.
”Wheeeeeeeeeeeeee!”, skrattade han.
”Jävla helvetes människor som slänger skit på marken!” skrek modern.
Hon skulle aldrig hinna ikapp barnet.
”Snälla älskling, släng den där. Kasta den!”
Hon kunde bara vädja. Barnet försvann bakom några återvinningscontainrar och kom ut på andra sidan.
”Kolla! Kolla!”, sa han.
Utan bajspåse. Men med en gammal skumgummidyna. Moden suckade. Det var i alla fall bättre än bajspåsen.
Hon lyckades få i barnet i vagnen igen, med sitt nya fynd.
Allting gick bra tills de skulle uppför trapporna. Det var uppenbarligen inte ergonimiskt riktigt att dra upp en vagn med ett tjugokilos barn uppför en brant ramp när man har ischias. Speciellt inte som barnet försöker klättra ur vagnen samtidigt.
”NU SITTER DU NER!”, sa modern.
Hon skrämde nästan sig själv. Och barnet blev så häpen att han gjorde som han blev tillsagd.
Men hon fick inte in honom genom lägenhetsdörren. Han ville springa upp och ner i trappan. Modern gick in i köket och hämtade en GB Sandwich.
”Älskling, vill du ha glass?”
Det ville barnet – och kom nerför trapporna. Dår ringde telefonen. Fadern hade sett till att faxen gick igång efter fyra signaler. Modern hade inte en chans.
”Fan i helvetes jävlar.”
Och var var barnet? Hon vaggade in i köket.
”Ajaj”, sa barnet. Han hade fått tag i en sax. En jättevass sax.
”Nej, inte den älskling, ge den till mamma.”
Hon försökte vagga PMot honom med ett insmickrande leende. Barnet lät sig inte luras.
Han smet PMellan hennes ben.
”Ajajaj”, hörde hon från vardagsrummet.
Modern orkade inte ens tänka på alla utstuckna ögon.
I stället gjorde hon en flaska saft.
”Vill du ha lite dricka?”
Det ville barnet – och modern kunde saxen byta mot saften.
Telefonen ringde igen. Modern försökte öka takten. Det gick inget bra. Efter fyra signaler hade hon knappt hunnit in i hallen.
”Det var ju själva…”
”Ojojoj, torka!”, hördes det från vardagsrummet.
Modern slet med sig en kökshandduk och vaggade tillbaka.
Barnet hade hällt ut saft på hela vardagsrumsgolvet och sprutat ner väggarna.
”Ojojoj, torka!”, sa han glatt när modern kom in.
Men då gick modern i vild strejk.
Hon slängde handduken på golvet och gick och lade sig i soffan.
”Pappa torka”, sa hon.
Hon tänkte inte röra sig en meter förrän fadern kom hem.
DAGENS PAPPACITAT:
”Det är bara så himla tråkigt att jag inte kan leka med barnet nu. Jag är ju ingen rolig mamma längre. Det är synd om honom, stackarn”, kved modern.
Fadern fnös.
”Äsch, vadå… Du har ju varit rolig i två och ett halvt år.”
