Kan ingen krama kungen? Han ser ju så himla snäll ut och gör så gott han kan. Han tar sitt jobb på stort allvar, det kan ju vem som helst se. Annars är han precis som vilken tjabo som helst. Han har ju faktiskt inte bett om att få det här jobbet, han råkade bara födas in i alltihop. Och inte kunde han spela tennis heller så farfarsfar blev nöjd.
Såg ni nyårsprogrammet om kungafamiljen? Där kungen berättade om hur ledsen han blev efter alla påhopp bara för att han hade råkat säga fel saker om Brunei. Jätteledsen blev han. Och Madeleine blev ledsen för att pappa blev ledsen och ”ja, det blev jag med”, sa Carl Philip och Victoria nickade dystert. Man förstod att de hade haft en nationell kris där inom kungafamiljen. Det var hemskt sorgligt alltihopa.
Men han var glad över att han fortfarande fick vara med på frimärkena.
En gång jobbade jag på en av våra mer konservativa morgontidningar. Det var intressant. För jag hade bara erfarenheter från kvällstidningar tidigare.
Dit ringde det knäppgökar var och varannan dag som sa att de hade hittat Palmes mördare. Men man skulle vara artig ändå och ta namn och adress och tacka så hjärtligt för tipset. Till morgontidningen ringde helt andra tokstollar, med nasala röster.
”Den där annonsen ni har för, vad är det nu, jo, Vivo, på sidan 3, den måste ni genast ta bort.”
”Jaså, varför det?
”Ja, den är ju så väldigt rrrööööd.”
Eller kvinnan som var upprörd över att de skrev så mycket om statsministern.
”Måste ni skriva så mycket om Göran Persson, när vi har en så vacker drottning?!”
”Jo, för all del, men nu handlade ju artiklarna om regeringsombildningen.”
”Men vår vackra drrrrrrrrrrottning!”
Alla presenterade sig som professorsfruar, överläkare eller häradshövdingar och landsfiskaler, eller hur det nu var. Som om det gjorde saken bättre.
Nej, det kan inte vara lätt att vara kung. Hur mycket är det nu han får i apanage varje år? Jaså, bara 94,5 miljoner. Ja, man förstår ju inte hur han får pengarna att räcka till. Stackarn. Men det verkar ju räcka till ett par nya bilar om året
i alla fall. Något skoj ska man väl ändå ha när man är kung. Men det var strongt gjort att ställa upp i tv och berätta om hur det var när han var liten. När hans pappa dog och han inte ens visste att han hade haft en pappa, för ingen talade om det. Det var tabu, sa kungen. Så han kallade kompisarnas pappor för pappa. Och så fick man se hur kungen såg ut när han var liten och gick balansgång och gjorde små gymnastikskutt och såg ut som vilken liten kille som helst som bara ville vara duktig.
”Men jag var hemskt dålig på gymnastik”, viskade kungen. Och jag tyckte faktiskt att han darrade lite på underläppen.
Och då ville man ju bara krama om kungen.
