The world is run by those who show up. Det sa alltid min gamla kompis Stina. Jag tror att hon hade snott det från Woody Allen. Men medan han antagligen pratade om nöjesbranschen så tyckte Stina att det var högst relevant när det gällde män också. Otaliga kvällar satt hon och väntade på någon strulputte, bara för att få ett telefonsamtal om att ”det har kört ihop sig lite”.
Till slut stack Stina till andra sidan jordklotet och gifte sig med en lönnfet, medelålders man med försvinnande hårlinje.
Och omvärlden häpnade. Hon som var så vacker och intelligent! Hon hade ju kunnat få precis vem som helst! ”Ja, men jag valde honom. För det var han som alltid dök upp”, svarade Stina.
Ibland gäller det att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Erik och Maria har blivit välsignade med en fantastisk lägenhet på fem rum och kök med öppen spis i centrala Stockholm, med milsvid utsikt över vattnet. ”Herregud, hur fick ni tag på den? Är ni miljonärer?”
”Äsch, vi fick den pinsamt billigt”, berättade de nästan skamset. ”Vi var i stort sett de enda som kom på visningen. Vi lade ett rent skambud, och fick den! Föreningen sa att de bara ville få lägenheten såld.”
Det är många som aldrig vågar gå på visningar eller söka sitt drömjobb. Är de rädda för att bli besvikna? Eller är de bara rädda att göra bort sig? ”Nej, hela Medie-Sverige kommer säkert att söka. Jag har inte en chans.”
Och när det sedan visar sig att någon liten flicksnärta med bara hälften av deras meriter får jobbet så känner de sig blåsta. ”Fan, jag kanske hade haft en chans i alla fall.”
Nå, det får man aldrig veta om man inte skickar in en ansökan.
Sedan har vi då papporna. De där som bara försvinner och inte hör av sig. Hampus har en pappa som är busschaufför. Efter skilsmässan kunde han vara borta i flera månader, han ringde inte och ingen fick tag
i honom. Sådant gör ont i en liten pojke.
”När jag läste i tidningen om någon buss som kraschat var jag alltid säker på att det var min pappa. Jag satt bara och väntade på att polisen skulle komma och säga att han var död.”
Alla dessa förväntansfulla barn som klär
sig i sina finaste kläder när pappa ska komma.
De packar sin lilla Muminväska och sitter med näsorna tryckta mot fönsterrutan. Snart kommer pappa och vad roligt de ska ha! Han har lovat att de ska gå på bio och äta på McDonald’s. Snart kommer han, alldeles jättesnart!
Men pappa kommer inte den här gången heller. ”Sorry, det har kört ihop sig lite”.
Det är inte konstigt att de där barnen 20 år senare inte vill träffa sina pappor, vägrar att ens prata med dem i telefon och struntar högaktningsfullt i om de kör av vägen och in i ett träd.
Vad den här världen behöver är fler pappor som alltid dyker upp.
