Det finns många sätt att dö på

Döden, döden, döden. Det var alltid det första Astrid Lindgren brukade säga till sin syster när de ringde varandra. Så hade de det avklarat, och kunde ägna resten av samtalet åt angenämare ämnen. Det är mycket om döden nu. Begravningsentreprenören Lars Gåre, känd från ”Robinson”, ska bli programledare i en egen dokumentärserie på TV 3 för att guida genom dödens korridorer. ”Det blir lite som ett dödens ”När och fjärran”’, säger han.
”Six feet under” på Kanal 1 gör stor underhållning av kombinationen sex och död. Och det har kommit tre omtalade, nya böcker om livets slut: Rapportmedarbetaren Ulla-Carin Lindquists gripande berättelse om hur det är att leva i livets slutskede med ALS i ”Ro utan åror”, Nina Lekanders bok om mamman, som gick bort i cancer, ”Mest om min mamma”, och Eva Åhrén Snickares ”Döden, kroppen och moderniteten”.
I Dagens Nyheter läste jag till och med att det finns ett företag, Seemerot.com, i Seattle som specialiserat sig på att sätta in webbkameror och fukttåliga lampor i likkistor, så att alla sörjande kan koppla upp sig och se kroppen förruttna live. Hur många morbida människor vill betala för det? Uppenbarligen tillräckligt för att företaget inte ska gå i graven.
Det finns många sätt att dö på. När min egen farmor dog satt jag och höll henne i handen. Hon hade kämpat PMot länge, i flera dygn, vågade inte riktigt släppa taget om livet och kliva över till andra sidan. Hon var inte religiös, tvärtom, så vad skulle hon gå vidare till?
Men så vaknade hon till ett ögonblick, tittade rakt på mig och sa ”Mommo står där borta och väntar. Jag måste gå till henne nu.” Och så dog hon. Mommo var hennes mamma som varit död i mer än 50 år. Då blev jag nästan religiös själv.
Min mamma, däremot, låg död i tre månader innan någon hittade henne. Grannarna slog larm när det började lukta i trappan. Och man behöver inga webbkameror för att drömma mardrömmar om likmaskar eller annan rutten verklighet.
Varför dör människor ensamma? Varför dog mamma ensam? Jo, för att hon inte var något vidare på att leva. Hon flydde verkligheten, in i oräkneliga missbruk av sprit, tabletter, spel – och människor. När jag var barn försökte jag rädda henne. Men gav upp någon gång när jag var 13. Då stack jag – för att överleva själv. Mamma gjorde helt enkelt för många felsatsningar. Hon spelade bingo hela sitt liv – men fick aldrig någon verklig jackpot.
Min pappa fick cancer. Jag förstod direkt att det var kört, men han höll modet uppe genom hela behandlingen i två år, med hjälp av en stor portion humor, en trave roliga videofilmer och ”Cheers” och ”Seinfeld” på tv.
Sista kvällen gick han upp och pinkade. Sedan lade han sig och läste Aftonbladet. När nattsköterskan tittade till honom en kvart senare var han död.
De ringde mig klockan fem på morgonen.
”Nu har Ove gått bort.”
”Vart då?” undrade jag yrvaket.
”Ja… han har alltså gått bort.”
”Men kan ni inte gå ut och leta efter honom då?”
Hon harklade sig.
”Jaha, hm, ja han har alltså… avlidit.
”Har han dött!” utbrast jag och satte mig rakt upp i sängen, för sådant är man liksom aldrig riktigt, riktigt förberedd på, ändå.
Till helgen ska jag besöka Historiska museet och se utställningen ”Memento mori”, kom ihåg att dö. Kom ihåg att du är dödlig. För säkerhets skull. Det är lätt att glömma. För det är inte långt kvar nu. Dess dagar är räknade. 31 mars är det finito. Sedan är den gone, bye-bye. Då har utställningen kilat runt hörnet. Tagit ned skylten. Döden, döden, döden.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.