Långpromenaden på Pippis födelsedag visade sig vara rent förödande för moderns ömma kropp. På söndagen kunde hon bara vagga fram. På måndagen var det som att ha ryggskott i ena benet. På tisdagen kunde hon knappt resa sig.
När hon kom till mödravården fick hon en diagnos innan hon ens hunnit in i undersökningsrummet.
”Jahaja, bäckenbotten”, sa barnmorskan.
”Det känns mer som kramp”, sa modern.
”Ja, det är bäckenet”, envisades barnmorskan.
”Det håller på att luckras upp och någon disk ligger och skaver på ischiasnerven.”
”Jaha, ischiasnerven, vad gör man åt det?”
”Ingenting”.
Nehej. I stället kollade de blodtryck och järnvärde (fortfarande alldeles för lågt, hon fick fortsätta med sex järntabletter om dagen och medföljande grav förstoppning).
”Är den här bebisen mer livlig än den förra?”, frågade barnmorskan.
”Tja, ibland känns det som om han ska sparka sig igenom livmodern och trilla ner i ljumsken.”
”Typisk bäckenbottensuppluckring”, sa barnmorskan och tryckte en stencil i handen på modern.
Där stod det att modern från och med nu inte fick bära tvååringen på höften. Hon fick inte bära tungt, inte dammsuga, inte putsa fönster och inte gå i trappor. Hon skulle rulla ur sängen om morgnarna och ligga med en kudde mellan benen på natten och gå med vaggande gång. Det sista skulle inte bli några problem alls.
Men modern tänkte lite bekymrat på den förestående jättefesten de skulle ha i helgen.
”Jag får alltså inte storstäda, inte handla hem tunga grejer och inte bära ett tjugokilos barn?”
”Alldeles riktigt”, sa barnmorskan.
Då log modern. Det skulle bli en förbaskat skön vecka.
