Min mormor dog av en illegal abort. Hon var bara 20 år och lämnade efter sig ett litet spädbarn som hamnade på barnhem. Min mamma.
Jag trodde det var så då. På 1940-talet, att alla aborter var illegala och livsfarliga. Men när jag läser ”Historier om ett brott” av Lena Lennerhed så växer en helt annan bild fram. Aborter var då, som nu, en klassfråga. Kunde du hosta upp 50 kronor kunde du gå till en ganska proffsig abortör och slapp infektioner och blodförgiftningar. Och hade du så pass rik familj att du kunde klämma fram 200 kronor så fick du inte bara femstjärnig vård – du kunde ofta också köpa dig ett intyg som sa att graviditeten var direkt livsfarlig för dig, och därmed blev hela proceduren laglig.
1975 fick vi fri abort i Sverige. Det är alldeles nyss. Och det har räddat livet på många kvinnor, mammor och mormödrar. Framför allt arbetarklasskvinnor.
Men helt vill inte samhället tillerkänna oss rätten över att bestämma över våra egna kroppar och våra liv. Så om man inte har lagboken eller plånboken att drämma i huvudet på oss, vad gör man då? Jo, då plockar man såklart fram moralkakan. År 2008 anses aborter såpass skamlig att ingen vettig kvinna talar öppet om att hon har genomgått en abort. Det ska hyschas och viskas.
Genom de nya antiabortfilmer från USA, som ”Juno” och ”Waitress”, pumpas budskapet in i oss att ”riktiga kvinnor föder sina barn, vare sig de kan ta hand om dem eller inte”. Får vi lyckligare barn av det? I don’t think so.
Nyligen gick Malin Berghagen ut i Expressen och berättade om sin “djupa hemlighet” – en abort hon gjorde på 90-talet, och som hon ångrar. Det var ett misstag och hon mådde så dåligt efteråt och…
Jag har all respekt för Malins personliga erfarenheter. Men varför är det alltid så? Varför måste alla som har gjort en abort, åtminstone offentligt, må dåligt och ångra sig? Varför är det inte okej att säga att ’jag har gjort abort och det var det bästa jag har gjort?’ Eller åtminstone något mitt PMellan? Varför är det fortfarande så fruktansvärt ’okvinnligt’ att göra abort?
Har vi verkligen inte kommit längre?
+ Klass 9a – bästa dokusåpan som har gjorts på 2000-talet.
– Tvångshämtning av skolkare. Elever som känner sig sedda och betydelsefulla kommer av sig själva.
