Vad är det med mammor, egentligen? Tjocka tantens egen är visserligen död sedan lång tid tillbaka, men hennes kommentarer om tantens kropp spökar fortfarande. Mamman hade anorexi redan på 50-talet, långt innan det blev modernt. Resten av hennes liv genomlevdes sedan under ett ganska komplicerat förhållande till mat.
Och sin kropp. För att inte tala om tantens kropp. ”I vår familj är vi tjocka och klumpiga så det är ingen idé att försöka sig på några svårare övningar i gymnastiken”, sa mamman – och det tog tjugo år innan tanten kom på att hon faktiskt visst kunde både slå kullerbyttor och klättra i berg.
Men tanten verkar inte vara ensam om att ha en knäpp mamma vad gäller just kroppsligheten. ”Det fanns perioder när jag var tvungen att undvika att prata med min mamma eftersom hon tyckte, när jag kom ner i 80 kilo, att nu var det väl löjligt att försöka gå ner mer, för det kommer du i alla fall aldrig att kunna”, suckar tantens väninna Katarina.
Marianne beskrev sig själv som ”blond och mullig” första gången tanten skulle träffa henne. Och redan på första fikan fick tanten höra om hennes grubbleri över sin vikt – och den förbannade mamman. Mamman som struntade blankt i att hennes dotter var en av Sveriges skickligaste tecknare, om hon bara kunde bli smal någon gång!
”Men mamma, varför är det så viktigt att vara smal?” har Marianne försökt fråga. Hon har aldrig fått något vettigt svar, bara fler förmaningar och beska kommentarer om att hon nog borde se upp med vad hon äter.
Tanten har alltid sett upp med vad hon äter. Ibland har hon sett upp med att äta sallader och andra gånger har hon sett upp med att äta choklad. Och ibland har hon sett upp med att äta precis tvärt PMot vad hennes mamma skulle vilja att hon åt. Det kan bli så, nämligen, att man blir tjock eller smal i ren protest mot sin mamma.
I boken ”Elefant i nylonstrumpor” skriver Anna Johansson om tjockiskampen mellan mamma och dotter: ”Min mamma ville alltid att jag skulle vara smal. Jag minns hur hon stirrade när jag åt vid middagen. Och som protest åt jag ännu mer. Själv bantade hon alltid, levde på svältdiet och föraktar, avskyr, feta människor. Hon skäms över mig för att jag är tjock. Jag antar att en orsak till att jag är tjock är att jag protesterar mot mamma. Hon ska minsann inte få vinna.”
Men ibland vinner de. Till och med när de är döda. Ty när tanten var elva-tolv år så hade mamman vunnit en bomullspyjamas med korta ben från Hemmets Veckotidning. Tanten fick göra en liten cat walk framför mamman och hennes nya pojkvän iförd den lilla pyjamasen. De studerade henne uppifrån och ned några gånger med armarna om varandra och smackade ganska nöjt. ”Ja, inte så tokigt, va, du har en rätt fin kropp … om det inte hade varit för de där tjocka smalbenen.”
Nu, trettio år senare, har inte tanten klänning – ens under pistolhot. Inte med de smalbenen…
