Pappor är patetiska om de bryter ihop

Herregud, ligga och böla på sängen i flera veckor. Jag hade kastat ut honom! säger min kompis Sally apropå Svenska Dagbladets serie om pappablues.
Enligt en dansk undersökning drabbas var åttonde man av en svår depression när de blivit pappa. Jag hade blivit vansinnig om Peter klappat ihop för en sådan sak. Herregud. Jag gillar inte sådana mjukisar – hur blir de då i en verklig kris?! Först var jag böjd att hålla med henne. Det är väl ingen sjukdom att vara gravid eller att få barn – ut och jobba och försörj er familj i stället, marsch pannkaka!
Ända tills jag själv bröt ihop fullkomligt häromkvällen, utan någon som helst förvarning. Jag skulle ha en mysig hemmakväll med höggravida magen och tvååringen. Barnets pappa skulle ut och partaja. Och det var verkligen lugnt och mysigt – ända tills tvååringen vägrade somna utan sin pappa. Klockan nio var jag gråtfärdig. Klockan tio grät jag på riktigt. Och när jag försökte ringa min man, men inte fick tag i honom, brast det fullkomligt. Jag tjöt så jag skrämde den stackars tvååringen. Han blev alldeles tyst och gick och hämtade en brandmanshjälm som han satte på sig. För att försöka få mig att skratta igen.

Jag kände mig verkligen som världens sämsta mamma – för en mamma får bara inte bryta ihop så där.
Skärp dig nu, människa, liksom. Marsch pannkaka!
Men jag är ju kvinna, gubevars, och när jag berättade om det så var alla bara tröstande och förstående och tyckte att det var väl inte så konstigt – jag har ju varit så glad under hela graviditeten. ”Och nu på slutet är det ju så mycket hormoner i omlopp.”
Uppenbarligen kan vi kvinnor komma undan med vad som helst bara vi hänvisar till hormoner. Men jag tror att det snarare handlar om samma trötthet och ansvarschock som männen drabbas av. Herregud, jag ska bli tvåbarnsmamma!

Killarna har dock ingenting de kan skylla på. De är bara patetiska om de bryter ihop.
”Jag har aldrig hört om män som har fått totala sammanbrott på det sättet, däremot pappor som blivit lite knäppa i största allmänhet. En av mina studentkompisar och hans fru hade försökt skaffa barn i åtta år och gått igenom missfall efter missfall. Och när hon äntligen fick behålla ett barn, då ”insåg” han i åttonde månaden att han ju aldrig hade varit i Afrika eller seglat jorden runt eller ätit aphjärna i Nepal, så han hittade en sjuttonåring som han flyttade in med. I några veckor, tills tillräckligt många av hans kompisar talade om för honom att han var en jubelidiot. Då flyttade han hem och började gå i terapi i stället”, säger Christina.
Hon tror att det är lättare för mammor att anpassa sig till rollen, eftersom vi har nio väldigt påtagliga månader på oss att vänja oss vid tanken. Men för papporna, som inte behöver hantera svullna vader och onda tuttar och växande medicinboll på framsidan, är det kanske lättare att förneka vad som pågår.
Kanske är det därför som vissa män blir skengravida. Men hur är det nu, tycker vi inte att det också är ganska patetiskt? Joodå, in i skamvrån bara, marsch pannkaka!

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.