Dagens Metrokrönika handlar om längtan. En längtan som aldrig riktigt kommer ur startgroparna, där man stupar redan på startlinjen. För att ursäkterna att inte våga är för många.
En del har närmare till sin längtan än andra. En del kan längta i minst tre dimensioner och i fyrfärg. Det är oftast de som kommer iväg. Och jag är fascinerad av det här.
Handlar det bara om vilja? Eller handlar det om något medfött? Eller handlar det om det sociala sammanhang man växt upp i? Eller både ock eller alla tre.
Kom gärna med tankar och synpunkter, kommentera gärna.
Klicka här för att läsa hela krönikan.
