På fredag är det midsommar. Som barn fasade jag för helgen. De klirrande påsarna. Ölkapsylerna som pyste. De vuxna som blev allt dimmigare i ögonen. Någon cyklade omkull med ett barn på pakethållaren. En annan körde bil efter tre öl och lika många nubbar. De skulle ju bara ett par kilometer …
Jag minns speciellt en midsommar på sjuttiotalet. Mamma och pappa hade bjudit ut en jobbarkompis och hans fru till torpet. Redan till sillen hade de fyllnat till. När det började skymma var de så fulla att de trillade in i bersån. Jobbarkompisen ville ha mig i knät. Kom, lilla stumpan. Han tog mig på brösten och sa att jag höll på att bli stora tösen. Jag tog min kattunge och gömde mig bakom ladugården.
När det blev mörkt gick jag in i huset. Det var tyst och öde som efter en Hiroshimabomb. Mamma låg i soffan och sov. Hon hade kissat på sig. Jobbarkompisens fru hade också kissat på sig. Pappa låg i ett rum intill.
Bara kompisen var vaken. Han satt med en öl framför tv:n. Kom, lilla stumpan. Han drog mig intill sig och försökte kyssa mig. Jag slet mig ur hans armar och sprang in i ett rum. Han kom efter och ryckte i dörren. Bankade, ville in. Jag ställde en byrå framför. Mitt hjärta dunkade och jag bad till Gud, men ingen av de andra vaknade. Jag kröp längst in under sängen med min kattunge och gömde mig.
Efter ett tag slutade han banka. Jag hörde hur han snarkade. Jag smög ut och försökte väcka pappa. Men det gick inte.
”Jag ska döda den jäveln!” skrek han.
Det var något han drömde och jag blev rädd att han skulle slå ihjäl mig. Jag var rädd att jobbarkompisen skulle vakna och våldta mig. Jag var rädd att mamma skulle vakna och börja dricka igen. Jag började se ansikten tryckas mot fönsterrutorna. Mitt hjärta slog så högt att det slog lock för öronen.
Jag tittade på den svarta bakelittelefonen. Vem kunde hjälpa mig? Den enda jag kunde komma på var en mormor till en flicka jag hade lekt med. Jag visste att morfadern var med i Länkarna. Tyst, tyst slog jag numret och viskade gråtande mitt namn.
”Men lilla barn, ringer du mitt i natten?” sa mormodern.
”Jag är så rädd. Får jag komma till er?”
”Ja, det är klart. Ska jag komma och möta dig?”
Jag såg hennes cykellykta på långt håll och jag sprang barfota över stubbåkern. Fötterna blödde, men jag kände ingenting.
Den natten vaggade hon mig till sömns fast jag var fyllda tio år. I två veckor stannade jag hos dem. Jag ville aldrig mer gå hem.
”Din mamma har ringt”, sa mormodern en dag. ”Du måste gå hem, annars kan polisen komma och hämta dig.”
Hon strök mig över håret och jag grät. Jag tänkte då, som nu, att barn har inga rättigheter.
I Stockholm ökar antalet anmälningar om barn som far illa innan sommaren och inför större helger. Trevlig midsommar.
