Alla borde skriva ner sin historia

Ibland slår det mig, innan jag ska somna, att jag ska dö. Att jag är dödlig. En dag kommer jag inte att finnas mer. Plötsligt en dag ska någon bara släcka lampan. Och så är man borta.
Det är en isande tanke, nästan ångestfylld. Jag kryper ihop där i sängen och tänker att, men ska jag inte få vara med?! Ska jag inte få vara med när mina barn blir gamla och när mina barnbarnsbarn föds och växer upp? Tänk om jag inte hinner med allt? Tänk om jag inte hinner skriva alla böcker, tänk om jag inte ens hinner skriva ner min historia.
När jag var liten trodde jag att min mormor satt på ett moln och höll uppsikt över mig. Nu vet jag alldeles för mycket om moln för att tro på sådant. Moln är bara ett område med kraftig luftfuktighet och det kan ingen sitta på.
Däremot vet jag att min mamma, min pappa och min farmor lever vidare i mig. Det går inte en dag utan att jag tänker på dem. Farmor och pappa hann jag prata ganska mycket med, och otaliga är de fotoalbum och klippärmar de lämnade efter sig.
Men min mamma, hon lämnade bara stora sår och bortpillade sårskorpor efter sig. Efter henne finns nästan inte ett papper, inte ett brev.
Inte heller efter min mormor. Nu försöker jag lägga ett pussel med de få ledtrådar jag har. Jag dammar av polisutredningar, obduktionsprotokoll och gamla släktingar som vore jag en arkeolog.

Det är ett mödosamt arbete. Vad minns jag och vad tror jag bara att jag minns? Vad betyder de latinska orden i obduktionsprotokollet? Varför hittade de varken livmoder eller äggstockar? Och de gamla släktingarna, vad kan någon rimligtvis minnas efter fyrtio eller sjuttio år? Vems sanning är mest sann? Och vad skulle mamma ha sagt om hon hade kunnat försvara sig?
Vi lever i en modern tid och numera har vi inga muntliga berättartraditioner kvar, de där som gjorde att Astrid Lindgren kunde frälsa världen med sina anekdoter och släktsagor. Nu har ingen tid att sitta ner och berätta och ingen orkar lyssna. Familjer splittras och gammalt groll kommer PMellan.
Det är när jag sitter med mitt pussel som jag tänker att alla människor borde skriva ner sin släkthistoria medan det fortfarande finns tid, medan de fortfarande minns. Speciellt vi kvinnor. Vad vet du om din mormor eller mormorsmor? Hur levde de? Tvingades de lämna bort sina barn? Hur överlever man sådant? Vad drömde de om?

Och hur lever du? Vem är du? Vad drömmer du om? Du kanske tycker att din vardag är trivial och ointressant nu, men om femtio år är det kvinnohistoria.
Jag kan lova dig att något barnbarn eller barnbarnsbarn kommer att vara oändligt tacksam för varje litet dokument som finns bevarat om dig.
Ty en dag ska du faktiskt också försvinna från jordens yta. Hur konstigt det än verkar.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.