”Din pappa var något så ovanligt som en man som tittade folk i ögonen”, sade en kollega till mig. Vi var likadana, pappa och jag. Samma sort. Vi tänkte likadant och hade samma humor. Vi kunde sitta tysta i sextio mil och bara titta på allt som for förbi bilfönstret och låta tankarna associera fritt. Och så plötsligt, efter flera timmar, så kunde det dyka upp en ko vid en husvägg – som gjorde att hela tankeresan blev hysteriskt rolig. Då skrattade vi, samtidigt, så mycket att pappa var tvungen att stanna till på vägrenen, för annars hade vi kört i diket.
Pappa var min allra bästa kompis. Det var han och jag och farmor. Vi hade samma syn på livet, samma konstiga sätt att tänka och samma smittande skratt. Farmor dog när hon var över 80. Jag höll hennes händer i mina när hon dog. Sedan var det bara pappa och jag kvar.
Pappa var periodare och vi hade i vuxen ålder nått en överenskommelse att han fick leva sitt liv som han ville, men att han inte skulle ringa när han var berusad. En kväll ringde han i alla fall. ”Du vet att jag inte vill prata med dig när du har druckit. Du får ringa i morgon”, sa jag. ”Okej”, sa han. Efter en timme ringde han igen. ”Du, förlåt att jag är full. Men jag har just fått reda på att jag har cancer.”
Han hade cancer i bukspottkörteln. Jag var ingen expert på invärtes medicin, men jag visste att just bukspottkörteln inte var det bästa stället att ha cancer på. Om pappa dör kommer jag aldrig att kunna skratta igen, tänkte jag.
Han levde i femton månader till, med hjälp av sin dråpliga humor och en trave roliga videofilmer. På begravningen sa prästen: ”Han var något så ovanligt som en man som fick andra att skratta. Det finns alldeles för få av den sorten i den här världen.” Sedan spelade orgeln Chaplins ”Smile” och hela kyrkan log. Men jag, jag grät och jag grät och jag grät.
Nu var jag ensam kvar. Det var bara jag kvar som var som vi var.
Min största sorg var att min pappa aldrig skulle få träffa sina barnbarn. Han skulle aldrig få lära dem alla fåglar eller hur man gör när man ser folk i ögonen. Jag tänkte mycket på det när jag gick på mina många och långa barnvagnspromenader när jag själv blivit mamma. Jag tänkte att här skulle pappa ha visat hur vackert ljuset faller på ett träd och här skulle vi ha sagt att stubben var ovanligt lik en gammal knasig släkting vi har – och här skulle vi ha stannat upp och tokskrattat åt en rolig fågel. Jag fick en klump i magen.
Vagnen guppade. När jag tittade ner såg jag att min femmånaders bebis låg där – och gapskrattade. Åt fågeln. Hans ögon glittrade och han pekade med alla fingrar och tår mot fågeln. Jag blev alldeles varm i magen. Och tårarna vällde upp.
