Tre gånger den senaste veckan har människor kommit fram och frågat om jag är gravid. Igen.
– Men grattis! Vad kul! Jag hade ingen aning!
Nej, det hade inte jag heller. Och nu har jag kollat. Jag är inte gravid. Och det är inte gaser. Jag är bara tjock. Så tack så jävla mycket för det.
Det är jobbigt att vara tjock. Jag har viktpendlat hela mitt liv. Mellan sextio och nittio kilo, så jag vet vad jag talar om. Det är som att vara Babben och Calista Flockhart i en och samma person.
När man är tjock så tycker alla att man är så trrrevlig. Vilket i princip betyder att de inte ser en som något större hot, vare sig det är på karriärstegen eller på köttmarknaden. Ingen, inte ens byggjobbarna visslar efter en. Man tänker att om ingen nyper en i häcken snart så går jag hem. En kollega kommer förbi och man fladdrar med ögonfransarna så man nästan tappar linserna. Men vad har man för det?
– Du, kan du vara så bussig och …, säger han och dunkar en i ryggen.
Inte kul.
Men ligger man runt 60-kilosstrecket och glassar, då säger det minsann pling! I männens ögon, och tjejkompisarna blänger surt på en. För vem fan tror hon att hon är, egentligen? Ja, då är man ett hot. Ingen bussig tjejkompis där inte.
Vad ska man skylla på då? När man plötsligt ser gravid ut? Popcorn? Choklad? ”Tjockholmen”?
Jajamänsan. Finns det något underbarare än att sitta och titta på ett gäng tjockisar som sliter häcken av sig på tv, medan man vräker i sig popcorn? ”Kom igen nu, Eddie! Fortare kan du! Vräk dig över hindret. Jobba, jobba, jooobba!”
”Det är tv:ns fel”, tänkte jag och bestämde mig för att börja gå på bio i stället.
Har ni varit på bio nyligen? Har ni tänkt på hur biobesökarna fullkomligt vräker i sig godis och popcorn i biomörkret? Som om det var mindre kalorier i det bara för att det är mörkt.
– Två Snickers, en påse bilar och en stor bägare popcorn. Är det där den största bägaren med popcorn ni har? Den allra största? Ni har ingen … tunna, eller något?
Och så en cola light till det.
Viktpendling kan ge stoff till många beteendevetenskapliga forskningsrapporter. Ta bara det här med sex. Jag kan sätta ett forskningsanslag på att tjocka människor har mindre sex än smala. Inte för att tjockisar skulle vara oattraktivare än smala. Tvärtom. Man har liksom andra intressen i livet. Som chokladpraliner. Och kladdkaka. Eller sex kvällsmackor med herrgårdsost.
Jag har i alla fall det. Men så är jag ju småbarnsmamma också. Han är elva månader nu. Och precis när jag börjar vifta med ögonfransarna till barnets fader om kvällarna, då bestämmer sig barnet för leken Våga Vägra Sömn. När han väl somnar några timmar senare så är vi så trötta och fullproppade av chokladfenyletylamin att vi inte ens orkar tänka på sex. Och jag tror inte för ett ögonblick att det där genomsnittet på 1,6 gånger i veckan stämmer.
– Jävla kaniner! säger jag bara.
Och sedan kommer folk och undrar om jag är gravid.
