P-pillermotståndarna är på marsch i USA. Nu vägrar farmaceuterna på apoteken att lämna ut p-piller. De säger att det är PMot deras livsåskådning. Två stater har redan fått inskrivet i sina delstatslagar att farmaceuterna har laglig rätt att slippa lämna ut p-piller eller dagen-efter-piller eller andra medel som kan förhindra en graviditet.
Det är naturligtvis abortmotståndarna som ligger bakom. Pro life kallar de sig. Pro life? Nej, snarare för-görande, för-störande, för-bannade.
Jag har min ett år gamla son med mig i New York. Han är mitt livs mirakel, jag hade hunnit fylla 37 innan jag fick honom och visste inte ens om jag kunde få barn. Och jag har aldrig ställts inför det svåra dilemmat att behöva välja att göra abort eller inte. Ändå är jag ända in i livmodern för. För fri abort och för fria p-piller.
Jag har aldrig träffat min mormor Kristina. Men de säger att jag är lik henne. Både till utseendet och till sättet. Passionerad, temperamentsfull, egensinnig och lite vild och galen.
Kristina träffade min morfar Helge när hon bara var 17 år och de blev himlastormande förälskade. Så där så att det bara lyste om dem. Så där så att folk vände sig om efter dem på gatan och log.
Men kriget kom PMellan. Året var 1939 och Helge gick till sjöss, vad han nu skulle där att göra, för Kristina var med barn, min mamma. Självklart var det en stor skandal. De hade inte ens hunnit gifta sig.
Kristina blev ensamstående mamma. Mitt under kriget. Med fullt ansvar för ett litet barn. Hon var ju nästan bara ett barn själv, 18 år. Nu när jag är mamma själv kan jag förstå hur ensam hon måste ha känt sig. Ensam och förtvivlad och ångestfylld, långt innan ordet postnatal depression ens uppfunnits.
Sedan hände någonting med Helge. Det sades att han tagits som krigsfånge och dödats. Det sades att hans skepp gått på en mina och att alla ombord följt med ned i havet. Det blev alldeles tyst. Ingen kunde få något svar om vad som hänt honom. Breven slutade komma och Kristina var nu ensammare än någonsin.
Efter något år träffade hon en ny man. Det enda jag vet om honom var att han var en rekorderlig karl som lovade att gifta sig med henne. Och kanske hade historien slutat där. Om inte kriget hade tagit slut. Plötsligt kom det ett telegram från Helge. Han var inte alls död. Och hans skepp hade inte sjunkit. Nu var han på väg hem till sin älskade och sitt barn för att gifta sig.
Kristina blev överlycklig och körde den nye mannen på porten. Men det fanns ett problem. Hon hade redan blivit med barn igen. Det här var före
p-pillrens tid. Hon vågade inte berätta för Helge om barnet – alltså fanns det bara en utväg. En illegal abort.
Så mormorsmor lade upp Kristina på köksbordet och tog fram en rostig klädhängare – som hon gjort så många gånger förut på andra kvinnor, och gjorde en abort på sin egen dotter. Men någonting gick fel den här gången. Väldigt fel. Kristina dog i akut blodförgiftning bara någon vecka senare. När morfar kom hem och möttes av beskedet om vad som hänt bröt han ihop och klarade inte av att stanna kvar hemma. Han gick till sjöss igen.
Min mamma, som då bara var några år gammal, blev föräldralös och fick en dålig start på livet. Sextio år senare dog hon ensam och alkoholiserad i en skabbig lägenhet i Malmö.
Pro life? My ass. De förstör långt fler liv än de någonsin kommer att rädda.
