Modern är tillbaka i arbetslivet. Redan efter två timmar gick hon in i väggen.
Hon kom till sitt kontor, satte på datorn och skulle göra kaffe. Ingen vattenkokare. Var sjutton var vattenkokaren? Hon gillade ju sitt Nescafé lyx. Mellanrost. Men nehej. Vem har snott vattenkokaren då?
Kaffebryggaren tittade hånfullt på henne. Usch nej, äckligt bryggkaffe var inget hon drack längre. Det stod ju bara och blev gammalt och rena abortmedlet till slut. Bah, hon vände på klacken. Gick in på kontoret igen och satte sig framför datorn. Utan kaffe.
Hon skrev, och skrev och skrev. I sådär fem minuter. Sedan var det tvärstopp. Hon kände sig som en bil som bara tvärdör mitt i en korsning och rullar de sistra metrarna i promenadtakt.
Modern suckade. Varför hade de plockat bort vattenkokaren? Hur skulle hon klara av dagarna på kontoret utan vattenkokare och Nescafé? Hon gick ut i hallen och försökte hitta någon att fråga. Men alla satt i telefon, eller djupt koncentrerade och skrev. Jaså, de hade flyt minsann. De gick väl på bryggkaffe, kantänka.
Hon gick tillbaka till datorn. Kollade lite mail. Skrev några mail själv. Försökte skriva en krönika. Det gick inget bra. Försökte skriva ett kapitel på en bok. Det blev ännu värre. Hon suckade djupt och tittade sig omkring.
Gud, vad mycket sladdar överallt. Tänk om barnet kom på besök. Hon måste barnsäkra! Modern började krypa runt på golvet och gömma alla sladdar och elkontakter hon kunde hitta. In under borden och ut i hörnorna. Krypa, krypa, krypa. Den här golv-tillvaron var hon van vid. Undrar hur barnet har det. Tänk om pappa glömde av att han skulle sova nu. Skulle hon ringa? Nej, det verkade bara dumt. Men tänk om han hade glömt AD-dropparna! Skulle hon inte ringa i alla fall? Nej, då blev han nog bara förnärmad.
Modern borstade av sig golvdammet och satte sig vid datorn igen. Pom-pom-pom. Undrar vad det är på radion. Det har ju varit så mysigt att lyssna på radion när hon ammat. Tänk vad mycket bra program hon tvingats att lyssna till, som hon missat annars. Åh, vad hon saknar middagsvilan med barnet. Tårarna väller upp i ögonen. Hon måste gå och snyta sig.
Usch, hon kände sig så ensam! Hon var så van vid att ha ett barn och en man runt fötterna som frågar en massa medan hon försökte skriva ? så nu kunde hon inte koncentrera sig när det var tyst. Och ingen vattenkokare hade hon. Underläppen började darra. Och kallt var det också, fast hon har tjock tröja på sig.
Hon tittade på klockan. Det hade gått två timmar på hennes första arbetsdag ? och hon hade redan gått in i väggen. Hon skulle nog aldrig mer kunna jobba. Aldrig mer skriva en rad. Hon lutade sig över delete-knappen på tangentbordet och raderade ord efter ord. Hon suckade och smällde igen datorn. Packade ihop och åkte hem.
Hemma möttes hon av en något stressad, orakad man med matfläckar på skjortan. Det var rätt stökigt hemma. Tack gode Gud för det, tänk om han hade varit bättre än henne på det också!
Barnet kom krypande på alla fyra, glatt tjutande över att hon var hemma igen. Hon blir alldeles mjuk i hela magen. Men?
?MEN HAN KRYPER JU!?
?Jajaja?, säger fadern och flänger förbi med en bajsblöja.
?MEN HAN HAR JU ALDRIG KRYPIT FÖRR!?
?Nehej, nä, men han har krypit hela dagen?, säger fadern och plockar förstrött upp en näve klossar.
?MEN HAN KAN JU INTE HÅLLA PÅ ATT UTVECKLAS NÄR JAG ÄR PÅ JOBBET, DET ÄR INTE RÄTTVIST!?
Nu stannade fadern upp. Modern plockade upp sonen i famnen och höll honom hårt. Fadern smekte modern på kinden.
?Gick det inget bra i dag? Kändes det konstigt??
Hon nickade.
?Jaa, jättekonstigt. Och någon hade snott vattenkokaren så nu vet jag inte vad jag ska göra.?
Fadern ler.
?Du det löser sig. Jag lovar. Vi fixare en vattenkokare till dig. Och du, jag kom ihåg AD-dropparna!?
Då släppte klumpen i magen lite, lite. Det skulle nog bli bra, hon skulle nog klara av att gå tillbaka till arbetslivet i alla fall. Om hon fick vänja sig långsamt. Och om hon bara fick en vattenkokare på rummet.
