Jag blev arg när pappa fick cancer

Jag läser ur Ingmar Bergmans bok om hustruns död i cancer, om ilska och skuggor i dödens närhet. Ja. Precis så är det. Man blir så jävla arg.
Pappa tog det här med cancern väldigt bra. Men jag blev förbannad. För jag tyckte att det var hans fel alltihop. Han hade slarvat hela livet, med fet mat och 40 cigaretter om dagen och för många glas vin. Nu satt jag här med en farsa som skulle dö. Jag blev ännu mer arg för att han vägrade fatta det.
Han ville inte ens prata om det. Äsch, en släng av cancer behöver man inte dö av, sa han. När han cyklade i väg till sin cellgiftsbehandling sa han bara att han skulle in och ”ta sig en sil”.
Men jag, jag ringde runt till varenda läkare och cancerupplysning jag fick tag i. De tystnade när jag sa att han hade cancer i bukspottkörteln. Finns det någon chans att han kommer att överleva? sa jag. Nej, det är bara en fråga om tid, sa de. Och jag grät och jag grät. Nu satt jag där med en farsa som skulle dö ifrån mig – och gubben vägrade till och med att fatta det.
Pappa levde i 15 månader till. Jag tror att han hade ganska roligt under den tiden. Jag vet att han smet från åtminstone en krognota på Bullen i Malmö. Jag flög ned flera gånger i månaden bara för att få vara med pappa. Han stod alltid och väntade med kameran på Sturup. Jag ville bara gråta men nejdå, vi skulle ha roligt!

Sista gången jag var nere fick jag kånka en fax till hans rum på hospice i Limhamn. Så han kunde skicka roliga teckningar till sina kompisar.
”Kolla, om man hänger ut genom fönstret har jag sjöutsikt!”, sa han. Jag var så förstörd att jag inte ens kunde knappa in rätt kod på hans bankomatkort. Kortet försvann in i apparaten och jag grät och jag grät.
”Du måste berätta för din bror att du har cancer”, bad jag. Pappa vägrade. Han tyckte att brorsan hade nog med sitt.
”Men man vet ju aldrig hur det kan gå!”, skrek jag. Då blev pappa alldeles mörk i ansiktet.
”Du får aldrig mer säga så”, sa han. Samma fredag skickade han ett brev till sin bror. Han fick det på måndagen. Men då var pappa redan död. Han dog på söndagen.

Det var jag som fick ta hand om hans bror. Hans förtvivlan, hans sorg och hans ilska. Varför hade jag inte sagt något? Nu var allt mitt fel. Min egen sorg var det ingen som brydde sig om. Nej, jag skulle vara stark och planera begravningen. Jag skulle röja bland hans grejer och hitta sådant jag helst aldrig hade velat se.
När jag kom fram till kistan var jag så arg att jag ville slå på den. Förbannade, älskade, jävla pappa, hur kunde du bara dö och lämna mig kvar här? Vem skulle jag nu kunna skratta åt eländet med?
Det tog flera år innan jag blev sams med honom.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.