Vi stänger av och tittar på Pippi

Jag tänker på barnen, barnen, barnen. Jag lägger en hundralapp i varenda framsträckt bössa. En hundralapp? Är det inte värt mer? Att mitt barn lever? Borde jag inte stoppa ned minst tio tusen? Går det att värdera i pengar? Borde jag inte göra något?
Vi går till kyrkan och tänder ljus. En annan mamma är där med sina små barn. Det äldsta tänder ljusen med stort allvar och darrande händer. ”Och så ska vi tänka en stund på alla som har dött”, viskar mamman. Men den minsta parveln har hittat en kulram i en lekhörna och springer bara omkring och är skitglad.
Hemma har vi haft en vild jakt på Jesusbarnet hela julen. Sonen har försökt spola ned honom på toaletten eller slänga honom i tidningsinsamlingen. Men jag har envist försökt visa att Jesusbarnet ska vara i krubban och där ska mamma Maria pussa på honom. Så nu ska alla pussa Jesusbarnet. Maria och Josef och de tre vise männen och kossorna och fåren och alla nallarna och Byggare Bob.

Vi följer varenda nyhetssändning. Det är bebisar som flyter omkring. Barn med tomma ögon. Barn som förs bort av okända män. Till slut står vi inte ut längre. Vi stänger av och tittar på Pippi Långstrump. Prussiluskan vill sätta Pippi på barnhem, för att hon är föräldralös. Pippi blir förbaskad.
”Jag har visst en mamma!”
”Jag har en mamma som är ängel och en pappa som är negerkung, det är minsann inte alla barn som har så fina föräldrar.”
Pippi säger att hennes mamma sitter uppe i himlen och kikar ned på sin flicka genom ett litet hål, och Pippi brukar vinka upp till henne och säga:
”Var inte ängslig! Jag klarar mej alltid!”

Nu börjar de komma hem, de som har varit med om det allra värsta. En psykolog berättar om reseledarna. De, som knappt är vuxna själva, har fått rädda livet på små barn i vattnet. De har sprungit från sjukhus till sjukhus där läkarna och sjukhuspersonalen har jobbat flera dygn i sträck men ändå inte kunnat räcka till.
”Då har reseledarna, som aldrig har varit i närheten av sjukvårdsutbildning, plockat fram nål och tråd och börjat sy ihop sår.”
Och ändå, säger psykologen, har de klarat sig bäst, de som har kunnat göra något, de som inte bara har känt total maktlöshet.
En pojke försöker bjuda prästen på godis som fastnat i luddet i fickan.
”Nej tack, jag äter inte godis”, ler hon.
”Fast jag undrar om man inte förändras alldeles när man får barn”, säger hon.
”Man äter mat från golvet och slickar av nappar som tappats i gatan. Hellre att man själv blir sjuk än de, på något sätt”.
Både hon och hennes man är präst.
”Stackars barn”, säger jag innan jag hinner tänka. Men hon bara nickar och skrattar.
”Ja, vi har redan börjat sätta in pengar på ett konto för framtida terapi.”
Och jag tänker att jag hoppas innerligt att det är sådana människor barnen får möta här hemma.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.