Innan modern fick barn var hon bara rädd för en enda sak: Barn. Fallskärmshoppning och forsränning och bungyjump och att resa ensam runt jorden några gånger och hamna på knarkarparty ute i vischan i Zimbabwe berörde henne inte nämnvärt. Men barn… De skrek så fort de såg henne. Fast hon krampaktigt försökte gulle-gulla med dem. Blev hon pådyvlad ett barn i famnen så ville det genast gråtande därifrån. Usch, vad hemska de var.
Nu, efter tio månader som mamma, så är hon inte rädd för barn längre.
Nu är hon rädd för allting annat.
Hon är rädd för bakterier och barn som nyser eller barn som snorar eller föräldrar som snyter sig eller gamla gubbar som hostar på bussen. Hon är rädd för bilar som scwischar förbi vid övergångsställen och hon är rädd för att någon galning ska knuffa ut henne i gatan med vagnen och hon är rädd för att hon själv ska snubbla och köra ut vagnen rakt mot bilarna och dådörbarnet.
Hon är rädd för att barnet ska trilla ur sängen och bryta nacken och hon är rädd för att han ska trilla från skötbordet när vemsomhelst annan byter på honom och inte håller honom i foten. Och hon är rädd generellt när någon annan har hand om honom. Hon är rädd att han ska slå i huvudet i lådorna som de ännu inte barnsäkrat och hon är rädd för att han ska få bokhyllan över sig och dö och hon är rädd att han ska trilla ur vagnen när hon bara vänder sig om och hon är rädd att han ska kvävas av mössan som han envisas att dra ner över ansiktet när han ska sova.
Hon är rädd för att barnet ska få krupp, astma, hiv eller annan dödlig sjukdom närsomhelst. Hon är rädd för att han ska sätta några av hennes öronproppar i halsen och dö och hon är rädd för att han inte får tillräckligt att äta och vad är det där svarta i naveln egentligen? Är det dödligt? Är det blod? Håller han på att förblöda invärtes, utan att hon märker något som den dåliga mamma hon är? Hon är rädd för att vara en dålig mamma och hon är rädd för att hon själv ska dö innan barnet hunnit bli 82 och kan klara sig själv, för hur ska han klara sig utan henne?
Hon är rädd för att åka rulltrappa med vagnen för hon kommer garanterat tappa greppet och då trillar barnet ut och studsar nerför etthundrafemtiosju trappsteg och kläms fast längs ner och strimlas till döds. Hon är rädd för fastna med vagnen i bussdörren och släpas med. Hon är rädd för att någon bussresenär ska peta in ett par gåstavar i ögonen för att det är så trångt. Och hon är rädd för att någon på bussen ska braka ner i vagnen vid någon häftig inbromsning och krossa barnet.
Hon är rädd för att inte krama honom tillräckligt och hon är rädd för att hon ska krama ihjäl honom. Hon är rädd för att att han ska hata henne för att hon börjar jobba igen och hon är rädd för att han ska förakta henne om hon inte gör det. Hon är rädd för att barnets fader ska glömma att ge honom mat när han är pappaledig och hon är rädd att han ska glömma att ta på mössan när de går ut och hon är rädd för att han ska slå ihjäl sig när fadern inte tittar utan gör banangröt i stället.
Och hon är rädd för att de ska klara sig alldeles utmärkt utan henne. Det är nästan det värsta av allt.
