Farmor luktade kärlek och puder

Varje gång jag åker tunnelbana tänker jag på min farmor. Det var hon som introducerade mig till denna underjordiska värld. Hon lotsade mig mellan Abrahamsberg och Kungsträdgården när vi skulle äta mazariner på konditoriet på toppen av NK-huset. Det var magiska ögonblick för en liten femåring.
Farmor kom från Finland. Hon växte upp under inbördeskriget och fick huka sig under köksbordet när kriget kom för nära.
”På söndagarna tog vi på oss våra finaste kläder och gick på promenad över slagfälten”, berättade farmor.
Att det låg en massa döda unga män överallt bekom henne inte så mycket. Men skorna.
”De hade stulit skorna från de döda. Inte ens döden respekterade de.”
Nu låg de små pojkarna i den bistra vinterkylan med sina nakna, blåfrusna fötter. Sjuttio
år senare rös hon fortfarande vid minnet.
När farmor var åtta år tog hennes mamma, Mummi, med sig alla barn och utvandrade till Sverige. De stod som en flock boskap i Stockholms hamn, tillsammans med alla andra som hade en dröm om det förlovade landet.
”Vi fick bo på ett härbärge. Men de särade
på oss och jag sprang förtvivlad i korridorerna
på nätterna och letade efter Mummi. Jag förstod inte varför hon hade övergett mig. Jag var ju så liten.”

Det var svårt att förstå att farmor inte alltid hade varit en gammal farmor i Abrahamsberg. Hon gungade mig upp till himlen och luktade kärlek och gamla puderdosor. När världen runt omkring mig rämnade stod hon stadigt kvar och stekte raggmunkar och fläsk.
Jag tog henne för givet och när jag blev vuxen lade jag all tid på jobbet. Besöken hos farmor blev allt mer sällsynta. När jag dök upp sken farmor upp som om det var julafton. Men jag ringde varje vecka, det gjorde jag. Och tavlan jag hade gjort till henne, den med ”42 skäl till varför jag älskar dig, farmor”, den hängde med ända in på långvården.
Det var inte förrän hon var över nittio år och döende som jag tog ledigt från jobbet. Hon strök min kind när jag böjde mig över henne.

Min lilla farmor, som alltid hade varit så bekymrad för att hon var för tjock. Nu låg hon där som en mager liten fågelunge. ”Jag orkar inte mer.” Långsamt gled hon i väg, in i ett gränsland, medan jag höll hennes hand. Men döden kom inte. Hon var nog rädd för att ta klivet över till andra sidan. Hon trodde ju inte på någon gud.
I vargtimmen öppnade hon plötsligt ögonen och tittade på mig. Hon log.
”Jag måste gå nu. Mummi väntar.”
Mummi hade varit död i över 50 år. Farmor slöt ögonen. Mitt hjärta stannade. Jag tänkte, vänta farmor, vänta! Men hon var redan borta. Farmor väntade inte längre.
Ibland ser jag en farmor på t-banan som luktar puder och stekt fläsk och jag tänker, att jag hoppas att hennes barnbarn har vett att ta ledigt från jobbet ibland, om så bara för att äta en magisk mazarin på NK.