Exakt när blir man en dålig pappa?

Hur kan pappor överge sina barn? undrade jag i min förra krönika. Min mailbox har exploderat av era svar. Här kommer ett par typexempel.

1. Utpressningsmannen: ”Jag lever i ett fantastiskt förhållande sedan tio år, men skulle min fru bli gravid, så tar vårt äktenskap omedelbart slut. Det vet hon.”

2. Jobbiga-barn-pappan: ”Svårartade trotsperioder, dataspelspelande zombies, självdestruktiva flickor, våldsamma pojkar, tonåringar som stjäl, skolkar och grisar ner hemma – detta räcker för att knäcka föräldrarna och kan vara orsaken till att de flyr ifrån sina barn.”

3. Det-gör-ont-pappan. ”Efter ett antal uppslitande varannanhelger där det bara var gråt och skrik, kändes det som om det var bättre för alla att vi bröt kontakten. Det gjorde mindre ont då.”

Förvånande många som skrivit har barn som i dag är närmare trettio år. 1979 visade en undersökning att 85 procent av papporna aldrig diskade, 93 procent städade aldrig, 96 procent tvättade aldrig sina egna kalsonger och 73 procent gick aldrig och handlade. Kan det ha någonting med saken att göra? Och betyder det i så fall automatiskt att de är diskvalificerade från att få vara närvarande pappor?
1978 skilde sig mina föräldrar. Det fanns en tid när jag aldrig mer ville se min pappa. När jag var övertygad om att han låg bakom allt ont. Han blev närmast en självuppfyllande profetia genom att vara berusad eller bakfull de få gånger vi sågs. Ständigt med en ny, misstänksam kvinna vid sin sida. Det var inte förrän en av dessa kvinnor ringde mig och sa att nu fick jag vara så god och komma och hälsa på. Han var ju trots allt min pappa – och detta var jag skyldig honom. Jag var nog mest rädd för henne. Hon kastade saker omkring sig när hon blev arg. Men jag gick dit. Och genomled den ena bakfyllehelgen efter den andra.

Och någonting hände. En dag var det inte så jobbigt längre. En dag kunde vi skratta tillsammans igen, min pappa och jag. Flickvännen byttes ut och pappa skaffade en egen etta. Det var där jag ringde på när jag var 13. ”Pappa, kan jag få bo hos dig?” Jag flyttade in hos pappa, och fick sova på soffan i det enda rummet. Det betyder inte att han plötsligt började laga mat, tvätta och såg till att jag kom till skolan på morgnarna. För det gjorde han inte. Men han fanns där, som den godhjärtade pappa har trots allt var. Han visade mig att det faktiskt går att överleva på kärlek, humor och färdigköpta fiskgratänger.

+ ”Pappadagar i råttans år” av Daniel Möllberg. En skilsmässopappas kärleksförklaring till sina barn. Läs!

– Kvinnor i södra Sverige får inte säga nej till manliga gynekologer när de söker vård. Anledning: Manliga gynekologer får inte diskrimineras. Djezus!