#50lopp nr 15: Stockholm Winter Run

Det är inte riktigt klokt vad få lopp det finns på vintern! Det är ingen ordning på allting, som Pippi Långstrump brukade säga. I lördags fick jag dock äntligen springa lopp igen, Stockholm Winter Run.
Men det var knappt att jag ens kom dit.
Jag hade en föreläsning på Sävja Kulturcentrum, utanför Uppsala, halv ett. Och det var snöstorm. Och hemma låg hela familjen däckad i influensan och jag bad sådär tio Ave Maria i minuten för att inte dras med i förfallet. Men jag lyckades på något märkligt sätt ta mig till och från Uppsala med taxi och tåg, kastade mig in i bilen i Stockholm, klädde om som en superhjälte i bilen, satt och andades hysteriskt i astmainhalatorerna, kastade mig ut ur bilen vid Hornstull och fladdrade ner till Tanto med hörlurar och nummerlapp i högsta hugg.
”Jag hann i alla fall hit!”
Det var min första tanke. Att faktiskt ta sig till själva startfållan är faktiskt Steg 1 i vilket lopp som helst.
Kanske är det till och med den största utmaningen. För man känner sig sällan på topp innan ett lopp. I lördags kände jag mig halvsjuk, fet och totalt i oform efter en vecka med vabb.
Men jag var där! Och niohundra människor som hade anammat det där med att det är viktigt att synas och lysa upp tillvaron i vintermörkret.

1526755 10153574267378572 2938984197656554899 n

Och plötsligt var fler människor där, som jag kände!

10941122 10153574471548572 5485160100857451517 n

De här två sköna typerna till exempel. Ulrica och Carina. Jag fick direkt flashbacks till när Carina stod och hejade fram mig på nästan exakt samma ställe vid Stockholm Halvmarathon några år tidigare. Då var hon kanske mycket tyngre och bara precis i början av sin träningsresa. Nu är hon superwoman och springer lopp som en gasell, mycket bättre och snabbare än jag någonsin gjort. Respekt!
Och Ulrica är dubbel VM-medaljör i armbrytning! Så jag kände mig väldigt trygg i deras sällskap.

Starten var lite svajig. Jag fattade inte riktigt när starten gick och sprang och försökte få ordning på alla klockor och hörlurar och handskar när Henrik Pehrson dök upp med sin kamera. Tack, haha!

1798559 10153048036255460 2142191437425873967 n

Det var lite plaskigt och slaskigt i början, men vackert med de levande eldarna och det gick geschwint att ta sig upp på Liljeholmsbron och över på andra sidan vattnet. Jag hade redan från start beordrat mig själv att försöka springa så långsamt som möjligt, med tanke på att jag nog inte var riktigt frisk. Så jag koncentrerade mig på musiken i lurarna, att hålla astmaandningen på en bra nivå – och njuta av resan. Det var vackert att se de niohundra löparna ringa som en lysmask längs med vattnet och upp över Årstabron.
När jag springer sådär så tänker jag alltid på hur vackert det är i Stockholm. Vilken ynnest det är att få bo och springa i den här staden. Och jag var här! Jag sprang Winterrun! Tänk att jag fixade det mot alla odds den här gången också! Jag tog ett extra litet glädjeskutt i en kall snöslaskvattenpöl.

Funktionärerna var fantastiskt och beundransvärt glada och peppande trots det relativa skitvädret. Sådant imponerar stort på mig. En stor eloge till alla er som gör loppen möjliga!

Efter tre kilometer kom en evighetslång seg stigning vid Sjöviksbacken och upp mot Årstabron. Jag sprang halva och gick halva. Ibland måste man vara lite snäll mot sina astmalungor. På toppen var det ljusshow och discomusik och från Årstabron och framåt var det NMT-hoods och jag bara sprang och sprang och var glad som en lärka.

Strax innan varvningen i Tanto så fick jag plötsligt motvind exakt där de levande eldarna fanns och ett enormt anfall av kraftig vedrök gick rakt in i hela andningssystemet och astman nådde oanade höjder. Jag hostade mig halvvägs uppför backen och ta-dah! Där var vätskekontrollen. Bra där! Med rensade luftrör kom jag upp på bron igen och tog rygg på ett gäng som sprang och samlade in pengar till Ride of Hope.

Det var vackert att se hur många av de hejande förbipasserande som grävde fram slantar ur fickorna. Ibland tänker jag att loppen tar fram det bästa i oss. Både i de som springer och de som hejar på.

Återigen ringlade lysmasken sig längs med vattnet och upp över Årstabron. Sjöviksbacken var lika seg andra gången men vem möter man där om inte underbara Ulrica.
”Vad bra vi är!” ropar vi lyckligt och klappar om varandra.
För det är inte klokt att vi springer. Liksom.
Vi som inte hade sprungit på ett par månader.
”Heja hela vägen nu in till mål!”
Jag har världens bästa träningskompisar och loppkompisar och de blir fler för varje lopp jag springer.
”Heja Hillevi, det är ditt fel att jag är här!”, tjoade en kvinna på bron, som jag aldrig hade sett förut.
”Jag följer dig på Instagram!”, ropade hon och gjorde en high five.
Så roligt. Nu fick jag ännu mer skutt och spring i benen genom Tantos eldar och äntligen fick jag springa in i målfållan och tamejsjutton om jag inte gjorde en fantastisk sprint över snöslask och is i slutet. Jag hade massor av krafter kvar! Underbart!”

1964776 10152977076224123 2420242100582132619 n

”Hilleviiii! Ska vi ta en selfie?” Det var Erika som var lika sjöblöt som jag – och lycklig över att ha gjort det. Igen!

1491619 10153574468473572 5739580118537013329 n

Winterrun, I love you! Tack för ni lyser upp vintermörkret och får oss att galoppera i snöslasket. Vi ses väl nästa år igen?

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.