”Varför är det så få lopp i februari?”, suckade jag efter NMT-träningen.
”Men vi kan väl fixa ett själva!”, sa Camilla.
”Ja, hur svårt kan det vara?”, sa hennes son Klas.
Det var inte så himla svårt, visade det sig.
Banan hade vi klar, självklart skulle det vara ett reflexlopp – och det fanns ett färdigt reflexspår i Lill Jansskogen på ungefär 4,5 kilometer.
Nummerlappar gick att beställa, hundra stycken för tusenlappen. Och de blev jättefina. Vi tyckte att max hundra startande verkade vara ett lagom stort startfält. Det gällde ju att få in dem i mål igen.
Camilla dokumenterar goodiebagberget.
Goodiebagarna då? Jag kontaktade Stockholm Winter Runs arrangörer: Visst hade ni lite goodiebags över från loppet? Visst, bara att hämta. Men vad skulle vi fylla dem med? Jag lade ut en akutförfrågan på nätet: Har ni hundra av något att skänka? Genast fick jag svar från Jennie som kunde fixa hundra böcker från Forum och andra systerförlag inom Bonnierförlagen. Susanne skrev att vi kunde få hundra böcker och tablettaskar från Hjärnkoll. Författarkollegan Susanne Boll skänkte hundra av sina egna böcker och Klas kom med ett berg av isskrapor, reflexer och cd-skivor. Jag tror aldrig jag har sett så roliga och välfyllda goodiebags.
Min man Gunnar åkte runt och hämtade alla grejerna. Camilla och Klas köpte enorma mängder med bananer och godis och vattendunkar. Sedan packade vi alla goodiebagarna på NMT-kontoret innan start.
Tävlingsledningen har ett sista möte inför loppet.
Vi hade lagt ut loppet som ett event på Facebook, runt åttio hade anmält sig, men vi var ändå lite nervösa – hur många skulle faktiskt dyka upp?
Nordic Military Training, som tyckte att det var fantastiskt att vi ordnade ett eget lopp, ställde upp med militärtält och bord och första-hjälpen-kunnande. Som tur var hade det redan börjat komma lite träningskompisar som kunde hjälpa oss att få upp det enorma militärtältet. Bara att bära femtiokilos vattendunkar och bord och goodiebags var som ett mindre träningspass.
Klas supersmarta kompisar Petter och Robert byggde ett eget tidtagningsprogram på en halvtimme (!) och skulle fixa start och måltider och tog fantastiska målbilder. Melissa hjälpte till med utdelningen.
Och nu var klockan 17.00. Starten skulle gå 18.00. Det droppade in folk. Träningskompisar och okända kompisar eller facebookbekanta. Alla hjälte till att tända eldstäder och marschaller. Det blev en oerhört familjär stämning på en gång. Som en fest, ett happening ute i skogen. Deltagarna skrattade och var uppspelta. Ingen visste ju hur det skulle se ut i spåret, skulle vi hitta? Hur mycket snö var det? Skulle alla orka runt? Klas hade varit ute och satt upp extrareflexer, men skulle det räcka? Tänk om halva gänget sprang vilse? Tänk om någon skadade sig? Vi uppmanade alla att lämna sitt mobilnummer och ha telefonen med sig, så vi kunde ringa om de inte kom in i tid. Men det är inte alltid folk gör som man säger.
Jag hade fått startnummer 1. Eftersom loppet var för min skull. En sådan ära. Camilla hade startnummer 2. Vi sprang i första startgruppen, tio i taget. Ny start varje minut. Allt för att killarna med datorerna skulle få rätt tid på alla som kom in i mål sedan. Vi var 63 startande! Helt fenomenalt! Ett tjugotal kompisar som inte ville eller kunde springa hade också kommit för att hjälpa till. Vilken uppslutning!
Fem, fyra, tre, två, ett, kör! Klas ropade i megafonen och vi kutade iväg med pannlamporna som visade oss vägen. Där var första reflexen och där var andra. Det var lätt att hitta. Klas hade gjort ett bra jobb med reflexerna. Ganska snart tunnades de tio ut och Camilla och jag sprang lite för oss själva och allt blev bara helt magiskt. Snön var djup som i en saga. På björkarna, stenarna, granarna, grenarna. När våra pannlampor lyste på snön så gnistrade det och glittrade som diamanter. Det var som att springa i en vintersaga. Tyst, tyst, snön dämpade alla ljud. Tyst och rytmiskt, upp och ner, nästa reflex, nästa vackra glänta.
Ibland sprang någon förbi oss och hejade glatt. Någon sprang med sina barn, någon sprang med hund, men de flesta sprang alldeles för sig själva. Och bara njöt. Det var så vackert, så vackert, så vackert!
”Så vackert det är! Så magiskt!”
Ibland var vi tvungna att säga det högt. Men för det mesta så tänkte vi det bara, eller suckade lyckligt. Vilken fest vi bjöd på.
Och när vi sprang in i mål så stod Klas där och hoppade upp och ner av lycka.
”Nu kommer mamma också! Och Hillevi!”
Klas är en rätt stabil kille och jag tror aldrig jag har sett honom stå och hoppa upp och ner sådär förut.
”Det här blir jag lycklig av!”, sa han.
Han var inte ensam om det. Alla som sprang i mål såg helt lyriska ut.
”Tack för att ni gjorde det här! Vilket fantastiskt lopp! Vilken grej!”
Meredith Brendon var loppets överlägsne segrare på 28 minuter och 31 sekunder.
Andreas Körling, 11 år, var en av loppets yngsta deltagare.
Camilla Andersson sprang med sin fina hund Jid.
Inger Nilsson och Filippa Wester var så här glada över att vara i mål.
Jens A Dahle såg till att NMT-rookisarna kom säkert i mål.
Sedan kom nästa jubel! När vi delade ut vinsterna: toppenfina mössor och buffar från Nordic Military training – och reflexvästar, led-bälten och andra reflexgrejer som kompisen Kristel hade skänkt.
Alla fick såklart de fantastiska goodiebagarna och stor fin medalj (choklad som vi hade köpt på Axfood). Alla lämnade också in sina startlappar så vi kunde använda dem igen. För vi blev så lyckliga över att göra så många andra lyckliga – att vi bara måste göra detta fler gånger. Många fler gånger!
Allt fungerade helt perfekt. Tidtagningen var ett proffsjobb. Klas kompisar var riktiga stjärnor. Ingen skadade sig. Alla kom i mål och sällan har man hört så många glada, stolta skratt och så mycket mysigt prat i skogen. Ett stort tack till alla som kom, till alla som skänkte vinster och goodiebaginnehåll och inte minst – en eloge till Camilla och Klas som fixade så himla bra!
Extra glädjande var att vår frivilliga deltagaravgift genererade 2 600 kronor! Allt skänker vi till Plan Sverige. Som kan sprida glädjen vidare till världens flickor – för att de ska få lov att gå i skolan, och slippa könsstympning. Stort tack!
