Ni följer väl duktiga Jessica Ritzéns blogg om hur det är att leva på socialbidrag en månad?
Så här skriver hon:
”379 000 lever på socialbidrag i dag. Ytterligare 200 000 väntas leva på riksnormen de närmaste tre åren. Vad är det för liv som väntar? Följ Fattigbloggen får ni se.”
För ett par veckor sedan gjorde Annika Lantz ett liknande experiment. Hon konsumtionsfastade. Och hur lyxigt det än är att kliva in i ett annat liv under bara en månad, och sedan kunna kliva ut ur det lika lätt, så är det ändå intressant. För man upptäcker mycket om sig själva. Och om hur läskigt det är att inte ha pengar. Om att hela tiden gå omkring och vara rädd.
Jag vet, och Jessica vet, för vi har båda levt på existensminimum. Då, innan vi blev väletablerade journalister.
Och även om man får ett bra liv sedan, så glömmer man inte. Rädslan sitter alltid kvar.
2 kommentarer
ja, jag är uppväxt i en familj med konstant ansträngd ekonomi.
Dessa ständiga diskussioner om pengar och mitt eget samvete som barn för att jag behövde saker…. typ kläder… kommer aldrig lämna mig.
Jag är livrädd för att själv hamna där.
Det spelar nästan ingen roll hur bra ekonomi jag har idag,
rädslan för att hamna under existensminimum finns alltid inom mig.
Jag känner igen mig i känslan. När jag flyttade hemifrån, redan när jag var 16 år, fick jag klara mig på väldigt lite pengar. Det gick, men fanns aldrig några pengar över till att göra något roligt eller utöver det vanliga. Jag kan känna viss stolthet idag ,när vi har det bättre, att jag har klarat av det fattigare livet och inte bara lärt mig att hålla hårt i slantarna utan också kämpa på och inte ge upp. En del av snåltakterna sitter fortfarande i, men nu kan jag välja på ett helt annat sätt. Denna frihet är ovärderlig och jag känner starkt för dem som inte har möjlighet att välja.