#50-lopp nr 10: Rudan Night Trail

Pannlampa på! Jag hade länge hört mina NMT-kompisar berätta om hur roligt det var att springa reflexbanor i skogen. Men jag hade aldrig haft tillfälle själv, därför blev jag fullkomligt överlycklig när jag såg att Rudan Night Trail-loppet dök upp i mitt facebookflöde.
Jag anmälde mig direkt. Och fick med mig ett gäng glada NMT:are och deras kompisar.

Kruxet var bara att jag skulle föreläsa för 200 lärare på Junibacken samma kväll. Hur skulle jag få ihop det? Jo! Jag fick föreläsa iförd pannlampa och träningskläder! Det blev en succé – jag tror aldrig de 200 lärarna kommer att glömma den där tokiga barnboksförfattaren som hade en starkt lysande pannlampa i sitt rufsiga hår!

Förlaget hade fixat en taxi så jag hann fram i tid till Rudans friluftsgård i Haninge. Och när vi kom fram var det en närmast magisk kväll. Dimman låg som en slöja över nejderna, det enda som lyste var sportstugan och målgången. Det doftade nybryggt kaffe och ur högtalarna strömmade countrymusik.

Mina kompisar var redan på plats – och vi fick ännu fler kompisar till vår lilla amatörgrupp.
”Ett tjejgäng! Dem hakar jag på!”, skrattade en kvinna.
Det var en närmast familjär stämning, lite som i Ursvik. Det var mycket skratt och många glada tillrop.
”Har du pannlampa? Annars kan du få låna marknadens bästa i tältet där”, sa arrangören.
”Nja, det är nog bättre att jag kör in mig på min egen”, sa jag. Jag hade köpt en hygglig på Declathon. Inte den starkaste, men helt okej för löpning och cykling i mörker i skog, stod det. Om man visste hur man satte på den…

Vi låste in våra grejer i omklädningsrummet och drack lite sportdryck – jag hade glömt vattenflaska. Starten för killarna gick, de var kanske ett trettiotal.

En kvart senare var det dags för oss damer. Vi var runt tjugo, några hade spontananmält sig vid starten.
”Tänk på att ta det lugnt de första tre tuffa kilometrarna så ni inte tar slut i början. Det är sex kilometer, men det kommer att kännas som nio och en halv!”, sa speakern.
Då förstod jag inte riktigt vad han menade. Hur tufft kunde det vara, liksom, jämfört med BAMM. Men speakern hade såklart alldeles rätt.

”Fem, fyra, tre, två, ett, noll, kör!”
Vi var iväg. Tjugo pannlampor lyste upp fältet i dimman framför oss. Nu skulle vi in i skogen. Skulle jag hitta reflexerna? Skulle jag försöka haka på någon eller springa själv, vilket var bäst? Skulle det vara läskigt? Jag hade ingen aning.
Första uppförsbacken. Det gick bra. Några gick, jag studsade uppför. Reflexerna var lätta att hitta. Och stigen var en helt okej stig, ingen motorväg, men relativt lätt att följa. I andra uppförsbacken slog astman till. Pang! Det var luftfuktigheten såklart. Men det var okej. Jag fick gå i uppförsbackar och andas ner till hygglig hjärtfrekvens. Jag snubblade fram och lyste med pannlampan ömsom på stigen, ömsom på reflexerna. Det var stenar och trädrötter och trädgrenar i min väg, det gällde att parera medan man sprang. Jag var oerhört koncentrerad.
Startfältet tunnades ut och plötsligt var jag helt ensam i skogen. Det var jag och min tunga andning och mina rytmiska steg. Nu blev det magiskt. Nu var det jag och min pannlampa. Jag hade rätt dåligt ljus i ärlighetens namn, men nu var det den pannlampan jag hade valt och fick jobba med den utrustningen jag hade. Jag fick bara ta det lite lugnare, helt enkelt, så jag inte snubblade och skadade mig.
Jag sprang och gick i uppförsbackar, hoppade nerför stup på stenar, sprang vidare i kraftiga uppförsbackar, sprang och gick, gick och sprang. Hela tiden på maxnivå för min astma. Det kändes underbart. Det luktade skog och svamp och förmultnad jord. Det prasslade intill mig och jag såg en liten rädd skogsmus springa över stigen framför mig. Det andra prasslet var kraftigare – jag gissade på hare, räv eller rådjur.
Men jag var inte rädd. Inte det minsta. Jag kände mig så förvånansvärt trygg där jag sprang i skogen. Det var en helt underbar känsla.
Oj!
Jag tvärnitade.
Vart tog reflexerna vägen? Jag tittade mig omkring. Såg inte en enda liten reflex. Så märkligt. Det tog bara tvärslut. Jag gick åt sidan och försökte lysa upp ett större område. Ingenting.
Jag hörde ett flås bakom mig och en starkare pannlampa kom springandes.
”Har du skadat dig?”, frågade hon.
”Nej, jag hittar bara inte fler reflexer.”
”Och jag sprang en kilometer fel!”, stönade kvinnan. ”Jag höll på att ge upp, men så hittade jag banan igen. Där är fortsättningen!”
Hon lyste med sin superstarka arrangörslampa, som nådde några hundra meter längre än min pannlampa. Och javisst, där var reflexerna. Jag tackade så mycket för hjälpen och hon sprang iväg framför mig, in i dimman.
För nu var dimman tätare. Det var närmast trolskt. Jag hade passerat trekilometersmärket och fyrakilometers, nu var det bara två kvar. Men det var långa, långa kilometer. De hade haft rätt. Varje kilometer kändes som en och en halv, det var så mycket upp och ner och kringelikroka, oerhört jobbigt för kroppen, men härligt.
”Tänk att jag är ute och springer ett reflexlopp mitt i natten!”, tänkte jag där jag sprang. Det var ju helt otroligt. Att jag var en av de tjugo unika, lyckligt lottade kvinnorna som gjorde det, av kanske en miljon kvinnor som bor i Storstockholmsområdet. Bara det gjorde mig till en vinnare.
”Varför är inte alla ute och springer reflexlopp, det är ju så barnsligt roligt?”
Jag var redan hög. Jag kände det själv och de sista kilometrarna ville jag aldrig att det skulle ta slut. Jag ville fortsätta att kuta med min pannlampa i skogen i evigheters evigheter.
När jag såg det vitröda slingade bandet som visade vägen ner till målgången så hörde jag mig själv sucka lite besviket.
Näe, redan?
Men det var nedförsbacke och över fältet i dimman, så himla vackert, jag sprang mot ljuset och kaffedoften och den glada countrymusiken – och när jag var på upploppet jublade alla. För här var alla vinnare.
Och jag fick medalj och en liten bonusvinst, en skärm.
”Varför har du bara kört med halv ljusstyrka?”, frågade någon.
Jag tog av mig pannlampan och tittade. Jahaja. Det var därför jag hade sett så dåligt!
Medaljen var en av de finaste jag har fått. Den kommer för alltid vara en av mina viktigaste medaljer. Det var mitt första reflexlopp. Och det var alldeles magiskt. Och jag längtar redan till nästa år.

Och när vårt lilla gäng gick hemåt i mörkret, mötte vi ett par killar på mopeder.
”Har ni sprungit det där loppet?” ropade de.
”Jaa”.
”Jävla bra alltså!”

Haha. Ja. Ungefär så.

MINIENKÄT

Vad var det bästa med Rudan Night Trail?

Pernilla Hulth: ”Jag tyckte det var en fantastisk upplevelse med ljuvligt spår helt i min smak. Jag älskar att springa på den här typen av stigar. Och väldigt häftigt att vara alldeles ensam med pannlampa, ljudet av mina egna andetag och ett och annat prassel från smådjur.”

Hanna Öquist: ”Lugnet som kom av att inte ha någon varken bakom eller framför och springa själv i sagoboksmörker och tystnad. Och de stunder i totalt flow där kroppen skötte sig helt själv i samklang med underlaget. Magiskt.”

Lotta Norberg: ”Andhämtningen bakom mig. Att springa i mörkret, helt tysta, och bara höra varandra andas och någon enstaka gren knäckas under våra fötter.”