Topploppet är som ett tivoli! Det var min tanke när jag var på väg hem idag, från ett av Sveriges absolut roligaste lopp. I år hade Topploppet satsat lite extra på barnen. så det var extra många som sprang, däribland min egen Lykke och Movitz.
Jag fullkomligt älskar den glädjen som finns när barnen springer. Inte minst på ett såhär opretentiöst och buskul lopp. Movitz sprang och småpratade hela vägen om grejer man borde uppfinna för att det skulle gå att springa fortare. Och Lykke bara sprang för allt vad tygen höll. Det var knappt att jag hann med. Men vid målet tvekade hon. Då fick jag visa. Ditåt!
Barnen kunde sedan roa sig med att hoppa i en bananhoppborg, testa femkampen, bli ansiktsmålade eller spela saxofon. Det senare gällde bara Movitz, såklart. Han hade till och med tagit med sig notställ. Och tidningen Topphälsas fotograf blev så betagen så han intervjuade Movitz. Man kan vara vinnare på många sätt.
Vi snurrade på chokladhjul också och tamejtusan om det inte var vinst varje gång!
Så tre påsar choklad kom barnen hem med. Plus allt underbart som fanns i goodiebagen, inklusive Kamratposten. Äntligen fick Lykke sitt eget exemplar.
Och jag passade på att ta en selfie med Pruttkudden, som hade stått och highfivat och pruttat mot alla barn när de sprang. Sådant händer bara på Topploppet!
Chefredaktören för Topphälsa, underbara Pamela Andersson, var såklart på plats för att heja på alla glada löpare. Pamela har öppenhjärtigt och generöst berättat om sin kamp mot en hjärntumör i boken ”Jag ska inte dö i dag”, som hon såklart signerade på plats.
Sedan var det då äntligen min tur att springa. I tjugogradig sol, jag som har så svårt för värme. Men vad gör det när man har roligt?
Starten gick och alla for iväg upp i backen vid Gamla Haga. Vattnet glittrade så vackert i Brunnsviken. Jag tog det lugnt, som vanligt och lät folk springa förbi bäst de ville. Och knappt hade vi hunnit upp för första backen innan det var en tjej som stod och sjöng rocklåtar för oss.
Vid varje kilometer fick vi springa igenom triumfbågar av ballonger. Det kändes som om man fick ett stort hurra varje gång. Hela vägen stod folk och klappade händerna och hejade. Alla var så himla glada. Vi sprang längs vattnet mer än halva loppet och bara att kunna titta ut på fåglarna och båtarna och människor som låg och solbadade gjorde mig varm i hjärtat.
Så fort det var den minsta lilla jobbiga uppförsbacke så fanns det ett band som stod på en scen och lirade upp oss hela vägen.
Det var rockband och raggaeband, det var skönsång och rena idoluppställningen på unga talanger. Och rätt vad det var stod en kvinna i 1700-talsutstyrning och vinkade drottninglikt. För att inte tala om när vi fick springa rakt igenom en tunnel med disco. Underbart!
Det var som någon sa, att man märkte knappt att man sprang fem kilometer, för det var så himla roligt!
Jag spurtade in i mål och blev extra glad när Movitz kompis Elvin kom och utropade:
”Det där var nog bara 31 minuter!”
Själv springer han på nästan halva tiden, tror jag. Men han var lika glad för min skull. Precis som det ska vara. Delad glädje är dubbel glädje. Och Topploppet är en underbart tivoli fullt med rörelseglädje för hela familjen.
