Träning under stjärnhimmel med fullmåne

I går var det segt på träningen. Något skit i kroppen eller bara fullmåne? Jag vet inte. Men jag kände mig som en hösäck på uppvärmningen och något ”springa snyggt” var det inte tal om. Jag ville mest lägga mig ner och sova. Hela tiden.
Och kanske har jag kört för mycket armhävningar hemma (uppe i 43 nu, på raka ben och utan vila!) för när vi skulle klättra uppför en vägg med benen och komma upp i handstående och sedan ner igen var jag bara ett stort skämt. Och när vi skulle stå i plankan och gå upp på raka armar och ner på armbågarna igen – det där som jag brukar vara så himla stark på – så rasade jag också ihop långt före den siste.

Fullmåne eller skit i kroppen? Återigen undrade jag. Det här var verkligen inte likt mig.
Inte förrän vi skulle köra magövningar lossnade det. Fem mot kompisens knä, fem mot höften. Inga problem. Det gick i raketfart. Gånger två, eller tre. Inga problem. Fem mot höfterna, fem mot axlarna (!) var roligt och lite utmanande, men inga större problem. Gånger två, eller tre.
Att stå i jägarställning mot väggen – inga problem! Att hoppa små grodhopp på stället och boxas framåt och uppåt i 30-sekundersintervaller gick också bra.
Och jag tänkte ”tack snälla magmuskler och lårmuskler för att ni är på min sida i dag, när alla andra muskler verkar ha tagit semester”. Pushups mot ett räcke gick också bra, även om det kändes knasigt i ena handen. Överansträngd? Skit i kroppen? Fullmåne?

Sedan sprang vi över ett fält i knagglig snö-is-snö-is-snö. Märkligt underlag, man känner sig som en fyllehund när man försöker ta sig framåt. Vi skulle göra Följa John och Leyla och jag körde hunden, armhävningar, situps, rullningar och kullerbyttor – bara för att inse att vi var långt bakom de andra som bara hade kutat rakt fram.

”Samling!”, hojtade Bruno. För nu var det dags för statiska magövningar.
”Fötterna tio centimeter ovanför marken, och kör!”
Inga problem.
Det här är min bästa gren. Jag vann ju till och med fystestet i november med tre minuter i samma position. Så jag kunde lugnt luta mig tillbaka och titta upp i himlen. På de svarta trädtopparna mot den mörklila, vackra himlen med alla stjärnor och fullmåne! Magiskt vackert.
”Saxa benen, och trettio, tjugonio, tjugoåtta…”
Jag bara njöt och kände mig lycklig. Vinterlycklig, under stjärnorna med världens häftigaste träningsgäng. Jag hade kunnat ha legat där hur länge som helst.
Men nu var vilan slut. Kuta fyllehundskutet igen, över snö-is-snö-is-snö-terrängen och bort mot ett staket. Nu var det intervaller genom staketet och bort mot andra sidan, och tillbaka igen. Först på 30 sekunder, sedan på 20 och till slut på 17. Jag ramlade på en iskant och sträckte en lårmuskel, tänkte ”fan!”.
Men hann inom 17 sekunder och hann stretcha lårmuskeln en aning innan det var dags för armhävningar med benen mot staketet.
Återigen – jädrans vad svårt det var i dag, då! Jag fixade det, men det var med nöd och näppe. Men jag tackade ändå min stilla stjärna för att jag fick vila det sträckta låret en halv minut till.
”Tro det eller ej, men det har gått en hel timme och nu är vi på väg tillbaka!”.
Va? En hel timme! Kunde det vara möjligt? Mina kompisar tittade trötta och lyckliga på mig. Jag insåg att det hade varit skitjobbigt för dem också. Så när vi sprang tillbaka fick jag en liten energiboast och kunde till och med springa lite snyggt mellan isvalkarna.

”Va, har ni krafter kvar?” tjoade Bruno.
”Jajjemän!”, svarade vi som en kör.
Som belöning fick vi hoppa ännu mer små grodhopp tills mjölksyran höll på att spruta ur öronen på mig.
De femtio situpsen inne i korridoren, däremot, berörde mig knappt.

Men när jag skulle gå stannade coach Jens mig.
”Du ser lite fundersam ut.”
”Jag är bara trött.”
”Vet du vad du ska göra. Du ska boka in tre dagar på raken i din kalender, tre dagar när du inte gör någonting. Bara tar det lugnt och går omkring och tittar på världen och käkar godis och dricker vin. Tre dagar, hör du det!”
Jajjemän.
”Men inte i morgon, för då ska jag spränga milvallen”, sa jag.