Jag kom trea! Jag fick stå på prispallen! Det är helt sjukt!
Det är ett helt dygn sedan nu, som jag sprang Ursviksjoggen/Ursvik Xtreme. Men jag är så lycklig fortfarande så man skulle kunna tro att jag vunnit en miljon på Lotto.
Vi tar det från början: Jag hade anmält mig till Ursviksjoggen, som gick tillsammans med finalen på Ursvik Xtreme vid Ursviks Motionsgård. Jag gillar Ursvik, det är något speciellt med det här området. Kanske för att min pappa är uppväxt där, det var i de där skogarna han lärde sig åka skidor. På villagatorna lärde jag mig cykla. Och när jag skulle lära mig orientera inför BAMM, så var det just här som Sundbybergs IK förbarmade sig över oss lite vimsiga NMT:are – och lärde oss grunderna som sedan har hjälp oss genomföra Björkliden Arctic Mountain Marathon flera år i rad.
Det var också Sundbybergs IK som arrangerade gårdagens lopp. Ett ganska litet lopp, skulle det visa sig. Egentligen var det knappt att jag tog mig dit. Jag tyckte jag var lite trött och seg. Latmasken sa åt mig att stanna hemma och vila.
Men jag hade ju betalt in anmälningsavgiften, skulle jag verkligen slänga 150 spänn i sjön?
Och om jag cyklade dit och tillbaka, så fick jag åtminstone en fin cykeltur i sensommarkvällen och lite vardagsmotion, intalade jag mig själv.
Jag hann precis fram i tid. Slängde in väskan bakom en husvagn som fungerade som kontrolltorn. Fick på nummerlappen och började leta efter vilken bana jag skulle springa. Fem kilometer, var det den gula slingan, eller den blå, eller den röda?
”Den gula slingan”, sa en röst bakom mig.
Det var Peer! Min gamla NMT-kompis! Fanken vad glad jag blev. Nu var vi två tokstollar på vift i Ursvik. Dubbelt så kul.
Vi tjattrade så mycket så vi nästan missade starten.
”Du får absolut inte springa bredvid mig!”, sa jag. För sådant blir jag bara stressad av. Peer for iväg in i skogen och jag kutade på. Inte alls i något vidare tempo, hade faktiskt ingen aning hur långsamt det gick heller, min Garminklocka var stendöd. Jaja. Det var bara att gilla läget och springa i takt med musiken.
Jag koncentrerade mig på att hela tiden kolla gula markeringar, det var den enda guidning vi hade. De som var snabbare än mig var långt framför. De andra visste jag inte vart de hade tagit vägen. Det var jag och skogen. Jag och träden. Jag och den slingrande slingan. Jag och stenarna. Jag och himlen. Och jag och backarna. Pang! En brant backe gick nästan rakt upp i himlen, jag tog helt slut, kom knappt uppför krönet. Fick gå och andas. Jädrans också. Men sedan kutade jag på igen. Upp och ner och lite hit och dit. Över ett fält, över en bro, nerför en backe och uppför igen.
Tre kilometer.
Aha! Såpass i alla fall. Jag blev riktigt glad för kilometermarkeringen. Sedan kom det en uppförsbacke till och då blev det jobbigt igen.
Jag räknade andningen, försökte ha koll på ungefär var jag var. Orienteringskunskaperna satt kvar. Jag var inte helt vilsen. Fyra kilometer. Bara en kvar! Jag försökte öka, men kroppen sa ifrån, det här var ett alldeles utmärkt tempo i dag, thankyou very much.
Springa, springa, springa, jag sprang om en liten kille och blev skitglad. ”Heja heja”, ropade jag ändå. För man är väl sportslig.
Och så slutspurten, nerförsbacken, den långa långa ner mot gräsmattan och målfållan. Man måste älska lopp där den sista biten är i nedförsbacke. Och jag rullade och sprang, rullade och sprang och jajamensan, kom i mål!
Bara en sådan sak.
Peer var såklart i mål långt före mig. Han skrattade lite åt min tunga andhämtning.
”Fy sjutton vad jobbigt!”, sa jag.
Vi kastade oss ner i gräset och jämförde kroppsliga krämpor. Vi lyssnade bara med ett fjärdedels öra på prisutdelningen, när jag plötsligt hör:
”Och på tredje plats i damernas femkilometerslopp har vi minsann…. Hillevi Wahl!”
”Va!? Jag!? Är det sant?! Wohohoooooooooooooooooo!”
Sällan har världen skådat en gladare tredjepristagare. Hade jag kunnat hjula hade jag gjort det. Nu tokskuttade jag mest omkring och upp på prispallen och tjoade och skrattade.
Jag var trea, trea, treeaaaaaa!
Och jag som knappt hade kommit dit. Jag som hade tänkt stanna hemma! Det var ju inte klokt.
Hädanefter kommer jag aldrig missa ett lopp. Framför allt inte smålopp. För man vet aldrig när det där loppet kommer som kan förändra ens liv. Eller kanske hela ens självbild. Från och med nu är jag den där kvinnan som blev trea i Ursvik.
TRREEEEEEAAAAAAAAA!