Vad ska en äventyrsblogg ha med om inte en äventyrsbana – högt upp i träden? I Borås finns en bana strax intill djurparken som heter Upzone. Vi hade sett broschyren i Ica-butiken och tyckte det såg roligt ut. Roligt och läskigt. För åtminstone jag har ju höjdskräck. Hur det var med de andra i familjen visste jag inte riktigt. Men de var helt med på noterna.
Enda kruxet var att Lykke var för liten. Man måste vara sex år för att få köra den lägsta banan, Funzone, som är på två meters höjd – de andra banorna är ända upp till elva meter över marken – hujedamej! Elliot fick köra två banor och jag fick göra alla – men en vuxen måste hela tiden vara med barnen, så jag höll mig tätt intill dem.
Och Gunnar och Lykke fick följa med in för att titta.
Först skulle vi skriva på ett avtal om att vi fråntog Upzone allt ansvar för eventuella olyckor. Och att vi lovade på heder och samvete att vi inte var berusade eller drogade. Och att vi alltid, alltid, alltid lovade att ha minst en karbinhake på säkerhetslinan. Jag visste knappt vad en karbinhake var, men jag skrev på ändå.
Och sedan skulle vi sätta på oss selen.
Vi fick ställa oss med fötterna i varsina sel-öglor. Alla 25 personerna i gruppen på led efter led.
Sedan skulle det dras upp de långa gråa remmarna över axlarna och spänna på resten. Jag trodde man skulle få hjälp med detta, ungefär som ett barn på dagis. Men nehej, här fick man minsann lära sig att klara av det själv. Och redan där blir jag nervös för att jag ska dra en rem fel och orsaka en dödsolycka. De kollade dock alla innan vi släpptes iväg. Så det var lugnt. Och allvarligt talat kändes det som en rätt cool utstyrsel.
Sedan fick vi sätta på oss hjälmar och handskar och bege oss till övningsbanan. Den är bara en meter över marken. Där visade instruktören oss vad en karbinhake är, och att vi faktiskt hade två stycken som hela tiden skulle sättas åt varsitt håll, i händelse av plötsligt fall. För man kan aldrig falla åt två olika håll, alltså var alltid en stängningsanordning åt det icke-fallande hållet. Himla smart. Jag kände mig genast säkrare. Eller tja, det var väl en sanning med modifikation. För så fort vi satte på oss selen i hangaren så hände något med mina adrenalinnivåer. De slog upp i taket. Jag vet inte om det är minnen från min vilda ungdom som satt i kroppen och tänkte ”fallskärmshopp eller bungyjump, vad ska det bli?”.
Och det hade ingen betydelse att övningsbanan var en och en halv meter över marken. Jag var i alla fall helt torr i munnen och tänkte att herregud, tänk om jag sätter karbinhakarna i fel vajer!
Så jag lät ungarna gå först och kollade hur de gjorde.
Movitz tog täten i vanlig ordning. Knäppte fast sig helt korrekt och vandrade över första hängbron, knäppte av en karbin i taget – bra där! – och satte fast sig vid första plattformen. Sedan var det dags att ta fram stora hjulet och kasta sig ut i sin första linbanefärd.
”Nu kör jag! Tjohoo!”
Han for lyckligt genom luften och kluckade glatt. När han råkade backa bakåt vid plattformen var han iskall och drog sig framåt med händerna. Även balansgången med bara en nedhängande vajer som stöd gick bra.
”Härligt, Movitz!”
Han sträckte på sig och drog lite i repen. Stolt som en tupp.
Även Elliot klarade övningsbanan galant. Och nu var det min tur.
Djupt andetag. På med första karbinhaken, och sedan den andra. Balansgång – jajamän. Ny plattform och dags för linbana. Klick, klick, dra upp hjulet ur selen, klicka fast det, och… ja, nu var det dags. Ojojoj.
”Kan barnen, så kan jag!”
Jag tog tag ovanför hjulet, som man skulle, och kastade mig iväg.”
”Waaaaaaaaaah!”
Det gick bra. Jag bromsade med gympaskorna mot plattformen och drog mig upp. Det är tur att man har starka armmuskler, det tänkte jag för övrigt under alla de tre timmarna vi höll på. Älskade armmuskler, er ska jag vårda ömt hädanefter.
När vi hade kört övningsbanan ett par varv och kände oss varma i kläderna gick vi ner på de riktiga banorna och började med 6-9-årsbanan. Det var samma principer som på övningsbanan, fast högre upp och längre sträckor.
Movitz var fortfarande i täten, Elliot kom efter och jag sist. Vilket funkade över de två första hindren när det var en gles hängbro och en balansgång på stock. Men sedan hör jag plötsligt Movitz ropa:
”Mamma, jag åker nu!”
Han satt på en leksaksbil på en hängbro, utan några som helst kanter. Bara en vajer att hålla i.
”Vänt…”
Men hann jag inte säga förrän hela ekipaget körde över kanten och Movitz fick en rejäl smäll av det tunga linbanehjulet på nästan och såg rätt skakad ut.
Men en tillskyndad pappa drog upp honom på hängbron igen.
”Aj, min näsa.”
Det var det enda han sa, sedan klättrade han vidare igen. Jag var lite chockad och fick peppa Elliot att våga följa i brorsans fotspår, när jag plötsligt hör Movitz ropa igen.
”Mamma, jag åker nu!”
Och nu var han ännu högre upp och skulle skutta ut i en linbana, två-tre meter över marken, minst, och utan att någon har kollat att han satt hjul och karbinhakar på rätt ställe.
”Vänta!”
Jag fick köra om Elliot och försöka hinna ikapp. Men Movitz hängde redan halvvägs ut från plattformen och jag lyckades få in ögonskärpan på långt håll såpass att jag såg att han faktiskt hade spänt fast sig helt korrekt.
”Okej, du kan köra!”
Och så kastade han sig iväg. I en jädrans fart och långt som bara den. Jag trodde han skulle smälla rakt in i trädet, men han bromsade snyggt med skorna och drog sig uppåt, som om han aldrig hade gjort annat. Vilken kille.
Mitt hjärta klappade och det pirrade i magen men nu började det bli riktigt roligt. Jag glömde på något sätt att vi var högt upp i luften. Jag var så fullt koncentrerad på var jag satte fötterna och att alla säkerhetslinor satt rätt, att jag inte hann tänka på något annat.
Det gick ju riktigt bra att gå balans. Även för en 47-årig tant. Återigen tackade jag armstyrkan. Man får bra balans i fötterna om man är stark i armarna, märkligt nog.
Och det är klart att en 47-årig kvinna också ska åka leksaksbil över en hängbro!
Jag hade bra teknik och bra broms i kurvorna och rejält tag om linan och tjohoo, jag kom ända fram och upp på plattformen. Lätt som en plätt.
Bakom mig kom dock två vuxna män som körde av så det stänkte om det. Så jag var mycket nöjd med mig själv.
Sedan var det dags för den långa linbanan.
Karbinhake 1, check. Karbinhake 2, check. Hjulet, check… nej, vänta nu, det var snott ett varv runt mina magselen! Det kunde ha gått riktigt illa. Jösses.
Lite darrig i händerna satte jag på den korrekt. Inte tänka, bara göra. Och…
”Waaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!”
Hahaha.
Säga vad man vill, men jag är en kvinna full av special soundeffects. Ingen annan lät lika mycket som jag i den där skogen.
Och duns!
Jag for in i plattformen med nästan lika hög fart som Movitz. Och med samma snygga bromsning med gympaskorna.
Jag hade klarat det. Jag var uppe, jag hade överlevt och det var något så vansinnigt roligt, så det var inte klokt. Hundra gånger roligare än Flumride på Liseberg, och det vill inte säga lite.
Elliot kom efter mig och körde på bra, ända tills han blev rädd för farten och skulle bromsa med händerna. Han gjorde dock ett misstag – han satte händerna framför linbanehjulet.
”Aaaaaaj!”
Ojoj.
Hade det inte varit för att han satt högt upp i luften så hade han nog klivit av, gett upp och gått hem. Men nu hände han där han hängde och insåg att han faktiskt satt ganska säkert. Och när jag talade lugnande med honom, att bara sätta den ena handen framför den andra och dra sig fram mot plattformen, så gjorde han det.
Inga problem.
”Där ser du, du fixade det också.”
Han nickade och rättade till glasögonen. Ja, det gjorde han ju faktiskt.
Nu var det mer balansgång i repöglor och på små trägungor. Saker som jag rimligtvis borde vara skräckslagen inför. Men det var bara, bara roligt.
Och rätt vad det var så flög någon annan vuxen människa i hjälm förbi på en annan linbana och tjoade lyckligt. Det var som en flashmob för en massa djungel-george-människor som hängde i lianer och lekte apor. Varför hade vi aldrig gjort det här förut och var kunde man köpa årskort?!
Självklart avslutades hela banan med en rutschkana – utan karbinhakar och jag hoppade upp och ner på marken av upphetsning.
”Vi gör det igen, vi gör det igen!”
Killarna tittade på mig och skrattade.
De var helt med på det – Movitz skulle bara plocka några nävar fulla med hallon först.
Och sedan körde vi igen och igen och igen. Nästa gång ska jag köra den svarta! Jajjemän!
KOSTNAD: 120 för barn, 290 för vuxna.
BETYG:
Gunnar: 5. Borås är alltid bättre en och en halv meter upp i luften.
Hillevi: Fem, fem, fem, miljoners, miljoners! Bästa adrenalinruschen och utmaningen på hela äventyrsserien. Så otroligt kul och spännande. Och säkert.
Elliot: 5. Jag tyckte linbanan var rolig och att det fanns mer saker som man kunde göra. Och det hade varit bra om man kunde gå runt och hoppa över det som var för läskigt i en linbana.
Movitz: Miljoners miljoner miljarder. Det som man åkte iväg var roligast och jag trodde bilen skulle åka av sig själv. Att den satt fast i golvet som på Liseberg.
Lykke: 2. Jag vill ju göra det när jag blir sex år!
