Äventyr 46: Ro en postbåt

Bild

I helgen var det Beckbyxans dag på Väddö. En folkfest för både bofasta och turister. Beckbyxan är slang för en person som har erfarenhet av de sju haven, en sjöman med andra ord. ”Motsatsen till landkrabba”, står det i vissa folkmunsuppslagsböcker.
Beck är den tjära som man använde till båtarna och det är för övrigt just detta beck man hänvisar till när man pratar om nyfödda barns, ja, ni vet, det där tjärliknande.
Nå i alla fall. Nu var det festligt och folkligt och familjetjärleken flödade. Det var fiskdamm för barnen, korvgrillning, ballonger, visning av Roslagens Sjöfartsmuseet som även det är ett smultronställe. Och så fick man prova på att ro en gammal postbåt. Det är samma små båtar som postbönderna på Väddö under flera hundra år förde post mellan Sverige och Finland över Ålands hav, mot skattefrihet:

”En liten båt, en postkagge och ett lag roddare på öppet hav, ibland storm, drivis, snöyra eller dimma, det var vardagsmat för postbönderna som i många hundra år förde post och passagerare mellan Sverige och Finland över Ålands hav.
Trafiken över Ålands hav startade tidigt. Redan på 1100-talet lät en engelsk prinsessa Signella bygga kapellet på Signilsskär. År 1638 blev färdvägen officiell postväg då Drottning Kristina av Sverige utvidgade sin postordning från 1636.
Väddö- och Eckeröbönderna förde i Rikets tjänst, med livet som insats, resande och post över Ålands hav. Trafikleden österut från Stockholm över Ålands hav kallades ”Stora Påstvägen” och var en internationellt känd och livligt trafikerad resväg till främre Orienten över Ryssland. Från 1756 gick vägen över nuvarande Grisslehamn.
Färderna över Ålands hav med post, passagerare och frakt i de små postrotebåtarna var livliga fram till slutet av 1800-talet. Sedan började ångbåtarna ta över trafiken. Men på vinter när isen hindrade ångbåtarna så fick postbönderna fortsätta.
Postroddarna fick under årens lopp utstå en hel del strapatser. Alla lyckades inte ta sig fram, några blev kvar på isen och många, 200 postförare, fick sin grav i havet.”

IMG 3436

Vi behövde dock inte ro över Ålands hav – även om vår skeppare Håkan faktiskt brukar delta i den årliga Postrodden över havet. Nu höll vi oss i Väddö kanal – och eftersom vi var så attans roddsugna så stod vi tvåa i kö på bryggan. Vi hade faktiskt skuttat ner innan de ens satt upp skyltarna som skulle visa vägen till bryggan.
När första ekipaget kom tillbaka var de genomsvettiga och en tamp som höll fast ena åran hade gått sönder. Så Håkan fick leka Macgyver och ta en tamp från en fender vid bryggan och borra sig igenom trähålet med den blöta snörbiten tills alla var helt upphetsade.
”Nu kommer den, nu ser jag snöret!” ropade Lykke och hoppade upp och ner så flytvästen flaxade över öronen.
Man kunde tro att någon födde barn, så stor var glädjen över denna lilla tamp som äntligen kom igenom.
Vi knöt fast tampen, tryckte in den tunga åran och satte oss på plats. Håkan längst bak med rodret. Framför honom satt Elliot. Movitz och Lykke satt bredvid varandra i mitten och längst fram satt jag och Gunnar, med ryggarna mot färdriktningen.

Bild

”Såja, nu kan du börja ro så vi kommer ut från bryggan.”
Han nickade mot mig. Mig! Jag som inte kunde minnas när jag rodde en båt med åror sist. Okej. Tungan rätt i mun, det var verkligen ett par rejäla klumpar, de där årorna. Ner med rätt sida av åran och så ett bra tag med båda händerna å-hej!
Båten rörde sig knappt. Jag tog i igen, ända ner från knäna. Å-hej! Nu såg jag att vi åtminstone lämnade bryggan. Å-hej! Åjovars, lite till. Å-hej!
Håkan log lite för sig själv. Undrar vad han tänkte, om oss landkrabbor som säkert gjorde alla fel som fanns i böckerna. Men han sa inget alls. Bara log.
”Nu kan ni också börja ro så vi kommer någon vart”, sa han och log mot Gunnar och Elliot.
Gunnar och jag tittade på varandra.
”Det kanske vore bra om vi rodde i takt”, sa Gunnar.
Visst, bara vi rodde i min takt. Å-hej. Å-hej. Å-hej.
Det gick väl hyfsat. Inte alls lika bra som när vi paddlade kajak. Men de här årorna var verkligen ett kapitel för sig. Helt i massivt trä och med små paddlar.
”Varför är paddlarna så små?”, stånkade jag.
”Du menar årbladen”, rättade Håkan. ”Tja, om de hade varit lika stora som på en kajakpaddel så hade du förmodligen inte orkat mer än tre årtag, den här båten är rätt tung.”
Och så log han sådär i mjugg igen.
Jaja, vi rodde i alla fall på rätt bra. Och det sved i händerna. Elliot rodde som om han aldrig hade gjort annat, åtminstone såg det så ut.
Lykke och Movitz satt och åt mat ur sina medhavda tupperwareburkar. Lykkes senaste loppisfynd, för övrigt. Alla var mycket nöjda.
Det var faktiskt första gången jag färdades på kanalen, fast vi hade haft sommarhus på olika ställen på Väddö i nio år. I nio år hade jag pratat om hur trevligt det skulle vara om man kunde ta en båttur i kanalen. Och se alla fantastiska hus och nejder med gröna ängar, guldgula rapsfält och vackra väderkvarnar. Nu satt jag här, och rodde i kanalen. Inte hann jag titta mycket på utsikten – men i alla fall. Passagerarna på segelbåtarna som gled förbi oss tittade häpet på oss och hur vi rodde. Sedan sprack de upp i stora leenden. De såg nästan avundsjuka ut.
”Hur lång tid tar det att ro till Åland?” frågade jag.
”Tja, en fem-sex timmar i alla fall”.
”Och sedan tillbaka igen?”, frågade Gunnar.
”Nehej, då tar vi färjan”, skrattade Håkan.
Han var en trevlig prick. Och han visste precis allt om de gamla postroddarna och båtarna. Och han hade ingen brådska tillbaka till bryggan, trots att kön där torde vara ganska lång vid det här laget.
Gunnar tog lite bilder med sin mobilkamera och jag rodde och rodde och rodde.
”Hörru, nu får du snart börja ro igen annars åker vi bara runt, runt”, skrattade Håkan.
”Äsch och jag som trodde jag hade en bra plan där, att jag tar kort och hon ror”, sa Gunnar.
Men den lätte gick vi inte på.
Det var tur att vi hade Håkan vid rodret, kände jag. Och Håkan höll med.
”Det var någon av skepparna som släppte rodret vid en provrodd en gång och de höll aldrig på att komma in i land igen.” Han kluckade av skratt.
På väg in mot bryggan igen så hade vi dock lite för hög fart. Det krävdes tre medhjälpare på bryggan för att bromsa oss.
”Ni ser ju inte ens svettiga ut”, sa bryggfolket. Det tog vi som en komplimang.
”Hur var det?”
”Jättekul!”, sa alla i en mun. För det var det.
Och vi firade med att göra varsin pirattatuering på armen. Det var vi väl värda.

IMG 3425

IMG 3435

KOSTNAD: Gratis.

BETYG:
Gunnar: 5. Jag tyckte det var väldigt svårt att ro i takt med dig, Hillevi, och dessutom försöka hålla ett samtal hela tiden.
Hillevi: 5. Otroligt intressant guidad tur med härlig motion på köpet. Jag blev förvånad över hur tungt det var för mage, rumpan och ryggen.
Elliot: 5. Det var roligt att ro. Men det var lite svårt för åran var lite tung. Jag ville se vart vi åkte nu fick jag bara titta bakåt.
Movitz: 5. För jag tyckte om det. För jag fick äta mat.
Lykke: 5. Det var tråkigt att farmor inte var med. Men hon ville inte det.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.