På väg hem från äventyrsbadet så såg vi att det skulle vara familjegympa mitt i byn, i Älmsta. Egentligen var vi rätt möra efter minst tjugofem åk i vattenrutschkanan och allmänt simmande och badande. Lykke sov i baksätet. Och vi hade inte ens gymnastikskor med oss. Men vad sjutton.
”Hur många vill familjegympa?”
”Jag vill!” ropade alla som var vakna.
Okej, vi fick ta det på uppstuds. Jag hade shorts och blus. De andra hade något liknande. Det fick gå ändå. Och det började lugnt. Man skulle sträcka på sig och böja sig ner och sedan gå lite runt i en ring och härma en massa djur.
Först var det bara Elliot och jag som kastade oss in i den sköna ringdansen. Men ganska snart kom Movitz springande.
”Mamma, det ser kul ut!”
Bra betyg!
Och när det skulle springas fort sprang han som skjuten ur en kanon.
Nyvakna Lykke var väl den mest svårflörtade. Hon satt först i vagnen och kommenterade.
”Nu springer Movitz. Titta, nu är de katter, nu är de hundar, nu smyger de!”
När vi kom till aporna ville hon också vara med.
”Det här har vi gjort på dagis”, sa hon glatt. ”Jag känner igen det!”
Tempot var alldeles lagom. Vi fick springa och krypa och smyga och göra den kissande hunden och ligga som sälar på magen på marken och låtsas att vi plaskade i vattnet och lekte. Vi fick cykla med benen i luften och krypa på alla fyra igenom tunnlar som var andra barn som stod på alla fyra.
Det var mycket barn och en del stod bara och tokstirrade på oss. Det var de allra minsta. Där fanns inga hämningar. Och jag antar att vi såg väldigt roliga ut, både vuxna och barn.
Vi snurrade i karuseller – och tack där kom illamåendet – och sågade med varandras armar och bumpade med höfterna på varandra. Och sedan skulle vi låtsas att det var en jättestressig morgon och småspringa runt igen och titta på klockan och ojojoj skulle vi hinna till dagis och skolan.
Musiken var helt i ungarnas smak.
”Mamma, nu är det Sean Banan!” jublade Elliot.
”Och mamma, nu har de haft tre melodifestivallåtar!” rapporterade han lite senare och rabblade allihop. Jag kände inte igen en enda.
Sedan fick man tre minuter att bara sitta och mysa lite.
”Ellioooot”, ropade en kille och fullkomligt överföll Elliot med ömhetsbetygelser. Det visade sig vara en kille från Kyrkans Kompisklubb. Elliot parerade så gott han kunde.
Och sedan kom det roligaste, enligt barnen: Hinderbanan!
Det var rockringar och tunnlar och hopprep och höjdhoppsribbor som det gick att ta sig fram igenom och över och under och framlänges och baklänges. Det var bara jag som höll på att fastna i en av tygtunnlarna till Gunnars stora förtjusning.
Elliot hoppade tresteg över höjdhoppsribborna och klättrade igenom rockringarna och Lykke kröp genom tunnlarna medan Gunnar hoppade över rockringar och hinder. Movitz gjorde illa sig i foten och tog en time out. Just då ljöd Euforia högt i högtalarna och alla stämde upp i kören.
”Vilken tur att vi såg att de hade familjegympa, mamma!”
Ja, vilken tur.
KOSTNAD: Gratis.
BETYG:
Gunnar: 5. Så enkelt så ingen kan säga ”jag kan inte”. Positiva och medryckande ledare utan flåshurtighet.
Hillevi: 5. Perfekt nivå för hela familjen. Avslappnat och kul. Bra låtar och helt på barnens nivå hela tiden. Och sedan toppades allt med hinderbanan. Guldstjärna!
Elliot: 5. Det var roligast med hinderbanan! Jättekul.
Movitz: 5! Det var kul att springa fort och vara en katt och hund och gorilla och säl och cykla och alltihop. Och det var roligt när vi skulle gömma oss för en stor katt, för då sa tanten ”vilket bra gömställe, killar!” till oss.
Lykke: Tusen miljoner! Det var roligast att krypa genom tunneln, för jag har en sådan i Stockholm.
