Frisbee har vi provat förut. Det har inte gått så himla bra, åtminstone inte så länge och framför allt inte för de små. Och då har vi liksom givit upp. Det blir lätt så. Man går all in med all sin entusiasm, tjoar något om att nu barn ska här kastas frisbee och tjo faderittan, vad kul vi ska ha.
Sedan kastar man tre kast och alla bryter ihop.
Framför allt Movitz har blivit tvärilsk när tallriken inte flugit iväg exakt som han har tänkt sig – eller landat i hans hand. Han har sett det som en personlig förolämpning. För han VILL ju så mycket.
Men det är lite det som är finessen av att försöka igen, långt senare och utan några som helst ambitioner. Mer som, hoppsan här hade vi fått med oss en frisbee till stranden, är det någon som vill prova? Och då ville Elliot det. Gunnar och Elliot började med att stå väldigt nära varandra.
”Jag var mycket noga med att se till att han förstod att det var mitt fel om den inte hamnade inom hans greppradie”, sa Gunnar. All skugga föll med andra ord på Gunnar och Elliot kunde slappna av och skratta.
När de hade fått upp snitsen på kort distans ökade de avståndet lite i taget medan de fortsatte att försöka fånga och pricka rätt.
Nu kom Movitz nosandes också.
”Jag vill också prova!”
Visst. Gunnar och Elliot och Movitz tajtade till trekanten igen, så att Movitz fick schwung på frisbeen. När de var säkra där, ökade de återigen avståndet – och så höll de på.
”Ska vi räkna hur många gånger vi kan fånga utan att tappa?”, undrade Elliot.
Visst.
Det lät ungefär så här:
”En!”
”En två, nej!”
”En.”
”En, två, tre, ojsan.”
”En, två tre, fyra.”
”En!”
Men efter ett litet tag var de uppe i sjutton. Helt fantastiskt. Och det var då Gunnar började göra konster, kasta frisbee bakifrån, under benet och jag vet inte vad. Elliot gjorde likadant. Vilken lirare! Jag försökte. Den kom exakt en meter.
Elliot skrattade.
”Mamma, du kan ju inte, du ser jätterolig ut.”
”Jamen, det är ju svårt! Hur gör ni?”
”Såhär”, sa Elliot och seglade iväg en frisbee under benet igen.
Det såg så lätt ut. Jag försökte igen och igen och igen. Men nähä. Fjutt, lät det bara när den kom en meter. Jag fick trösta mig med att det i alla fall var en liten tjej som kastade sämre än mig, Lykke. När hon tjongade iväg frisbeen hade vi ingen aning om var den skulle hamna. Den kunde åka rakt bakåt för allt vi visste.
”Mamma, du får vara i mitt lag”, sa hon stolt efter ett sådant kast.
Visst. Självklart. Och ni anar inte vad vi ska öva i smyg. En dag ska jag också kunna skruva den som Beckhamn under benen. Sådetså.
KOSTNAD: Gratis.
BETYG:
Gunnar: 5. Alla kan vara med och det är väldigt lätt att anpassa svårigheten. Ta ett steg fram eller ett steg tillbaka. Det var också roligt att vi under leken hittade på en egen poängsättning.
Hillevi: 4. Otroligt lättpackad aktivitet. Trixet är nog att inte ha för stora förväntningar, utan bara plocka upp den ur en väska och kasta lite, då blir de andra sugna också.
Elliot: 5! 5! 5! 5! Pappa gjorde så att det blev roligt och inte så svårt.
Movitz: 5! 5! 5! 5! Ja, det var jätteroligt och det finns en utomjording i Vintergatan (tv-program) som säger fem, fem, fem hela tiden. Så han heter det.
Lykke: Tio. För att jag vet inte.
