Äventyr 4: Knatteloppet!

Jag vet inte hur det kom sig att vi pratade om det i går kväll. Kanske läste jag en statusuppdatering på facebook om Kungsholmen runt och mindes att vänta nu, är det inte Knatteloppet samtidigt?
”Vill ni springa ett springlopp i morgon?”
”Får man medalj?”
De hade länge beundrat min medaljpark, så det var en helt naturlig fråga.
”Jag tror det.”
”Jaaaaa, jaaa, jaaa!”
Vilket gensvar. Det hade jag inte riktigt räknat med. Jag frågade även förra året och fick bara bestämda huvudskakningar till svar. Men nu var loppet i Rålisparken, bara ett stenkast från där vi bodde. Och Elliot hittade snabbt resultatlistan från förra året och såg att hans kompis Tintin hade sprungit.
Han ringde henne direkt. Jajamensan, hon skulle springa i år också. Det här började likna en mindre folkfest. Men frågan var: Fanns det platser kvar?
Efteranmälan hade stängt, m-ö-j-l-i-g-t-v-i-s kunde det finnas platser kvar innan start, från klockan 08.30 på morgonen.
Jag har nog aldrig sett två så nervösa ungar som skulle somna på fredagskvällen.
”Mamma, mamma, tror du det finns platser kvar?! Tror du jag får springa?”
Så jag fick glatt ställa klockan på 07.00, hojja iväg till Rålambshovsparken redan klockan 08.00 och hänga på låset. Jag berättade om mina springloppssugna killar och de skrattade:
”Det fixar vi!”
Jag var nästan lite rörd när jag cyklade hemåt igen med deras första nummerlappar ever. Det var svindlande stort.

10.30 gick startskottet. Och Tintin var där som veteran och visade vägen. Fyra lopp hade hon sprungit. Jag hade hela kvällen och hela morgonen sagt att det var helt okej om de inte orkade springa hela vägen. Man kunde gå lite och springa igen när man orkade. Bara så de inte behövde känna någon stress eller press.
”Springer du med oss, mamma?”
”Jajjemän!”
Och som de sprang! Hela vägen. Movitz fick lite ont i benen, först, men fortsatte ändå.
”Nu har det gått över!”, sa han glatt.
På upploppet fick jag nästan hålla i mig för att inte göra kullerbyttor av stolthet.
I stället applåderade jag mina små hjältar och torkade en tår ur ögonvrån när de fick sina första medaljer.
Vilka killar jag har!
”Det här är en jättebra dag”, sa Elliot nöjt och tittade på sin medalj.

BETYG:

Gunnar: Fem. ”Solklart fem. För glädjen och att se hur de växer av en sådan här sak.”
Hillevi: Fem. ”Jag är grymt imponerad över att de orkade springa hela vägen och till och med springa om andra ungar. Rörd och stolt. Jättestolt.”
Elliot: Fem, fem, fem och ännu mer fem! ”Det var roligt att springa, man fick medalj och sånt.”
Movitz: Tretusen! ”För det var roligt hela dagen!”
Lykke: Tre. ”Jag hejade. Heja, heja, heja, tjohoo! Jag vill också springa nästa gång!” (Hon hade fått nu också, men ville inte i morse.)